Den bor tidvis på Lärkkulla och i Borgå domkyrka, men gemenskap kan uppstå var som helst
”Ja ha aldri vari i Österbotten och int tänker ja faa hellää.”
Så heter ett av lagen i den gamla sketchen Föreningsmaraton som man kan glädja sig åt – eller sucka över – på Youtube. Även om jag personligen fortfarande skrattar massor varje gång jag hör den, så gillar jag också Österbotten väldigt mycket. Jag är ju gift med en Jeppisbo – och själv nylänning, så vi kombinerar det bästa ur två världar. Men inte helt utan kulturkrockar. För även om det är en fin tanke, så har åtminstone jag aldrig upplevt att det skulle finnas någon enhetligt svenskspråkig befolkning, eller någon självskriven gemenskap på svenska i Finland.
För vad har egentligen jag som svenspråkig helsingforsare gemensamt med Karleby-, Lovisa- och Mariehamnsborna? Upplevelsen av att leva som minoritet i förhållande till majoritetsbefolkningen känns åtminstone väldigt olika i huvudstadsregionen, jämfört med många andra orter i Svenskfinland. I min vardag är svenskan ett privat språk som i första hand används i hemmen, och endast delvis på jobbet. Min erfarenhet av Vasa som studiestad är en betydligt smidigare tvåspråkighet, för att inte tala om Jakobstad där jag levde en sommar på svenska.
"Vad är det då för poäng med en gemenskap som Borgå stift? "
Vad är det då för poäng med en gemenskap som Borgå stift? Kunde vi inte ha ett större utbyte eller djupare samarbete med våra geografiska grannförsamlingar, oberoende av språket? Är vårt geografiskt utspridda stift verkligen den bästa lösningen?
Jag tror poängen heter Ungdomens kyrkodagar och Höstdagarna, den kallas stiftsdagar och kyrkomusikdagar. Den bor tidvis på Lärkkulla och i Borgå domkyrka, men gemenskap kan uppstå var som helst – till och med på Teams! För mig är Borgå stift ett levande kulturutbyte, ett nätverk och en möjlighet. Vårt gemensamma språk är den bro och det lim vi kan använda för att bygga gemenskap med människor som kommer från en helt annan landsända än jag själv, från en främmande kontext och – inte minst – en annorlunda kyrklig tradition.
"Men jag tror inte gemenskapen förs vidare per automatik genom generationer. Vi behöver jobba på vår enhet och ta de chanser som det gemensamma språket erbjuder oss."
Men jag tror inte gemenskapen förs vidare per automatik genom generationer. Vi behöver jobba på vår enhet och ta de chanser som det gemensamma språket erbjuder oss. Det är en bonus, en stående inbjudan, en bro till något nytt. Svenskfinland är åtminstone inte för mig någon sluten krets inom vilken djup enighet råder, men däremot en möjlighet att skapa kontakter och vidga mina snäva huvudstadsvyer på ett relativt enkelt sätt.
Min hälsning till alla deltagare i finlandssvenskt föreningsmaraton är alltså att göra en minst en resa inom Svenskfinland, det vill säga inom Borgå stift, detta jubileumsår till ära. ”Ha du int vari förr e’ de dags nu! Kom till byn!”