"Våra gener kanske möjliggör och begränsar vår godhet och vår ondska"
Hur många kvällar har jag inte suttit uppkrupen i en obekväm kökssoffa och ivrigt snackat om människan är ond eller god? Många. Hur många timmar har jag inte slitit analytikerns divan och trasslat på med samma fråga? För många. Jag har också ägnat en stor del av mitt vuxna liv åt att studera godheten och ondskan men filosofiska och teologiska resonemang lockar inte på samma sätt längre.
Ärligt talat undviker jag ofta de här samtalen för att de så sällan leder till annat än till frustration och cirkelresonemang. Kanske jag har förändrats som människa men forskningen har också gått framåt på 5 000 år, och idag söker jag mig därför allt oftare till biologin med mina existentiella grubblerier.
Inom neurovetenskaperna kan jag plötsligt räta ut mina frågetecken kring varför vissa människor kan göra andra illa medan andra bara vill göra gott. Den evidensbaserade forskningens resultat ger mig inte bara inre frid och förståelse, den leder också till någon form av försoning. Försoning och acceptans.
Inom teologin och filosofin hamnar man alltid tillbaka till grundfrågan om människan har en fri vilja och om varför Gud nu inte ingriper om hen ändå finns.
"Dessutom finner jag plötsligt en märklig vila i fakta. Vila i förklaringen att våra gener kanske möjliggör och begränsar vår godhet och vår ondska."
Inom biologin är diskussionen mera linjär. Dessutom finner jag plötsligt en märklig vila i fakta. Vila i förklaringen att våra gener kanske möjliggör och begränsar vår godhet och vår ondska, att våra hormoner är en del i det som påverkar vad vi gör och varför vi låter bli. Det är kanske så att den som inte är riktigt schysst kanske inte ens förmår att vara snäll för att hens amygdala är ovanligt liten.
Med en biologisk tolkningsmodell kan andras kränkningar förklaras med en underutvecklad pannlob och jag blir genast mindre besviken. Ni förstår säkert att jag drar diskussionen till sin spets men i familjelivet och i den slitiga vardagen är det varken Job eller Augustinus som konkret kan hjälpa mig att hantera illviljan runt köksbordet. Allt har sin tid och den biologiska tiden för mig är tydligen nu.
Men får teologen byta tolkningsram? Kan akademikern tro?
"Men får teologen byta tolkningsram? Kan akademikern tro?"
På samma sätt som jag inte använder Bibeln för att förstå hur världen skapades så använder jag inte heller teologisk litteratur från medeltiden för att förstå hjärnans funktioner.
Jag vet att människan har inprogrammerade behov av trygghet och samhörighet men det utesluter inte tron på Guds existens. När jag till natten stänger boken om spegelneuroner knäpper jag ändå mina händer. Att vara vetenskaplig är inte detsamma som att inte vara religiös och fast hoppet och kärleken finns i mina signalsubstanser kan de samtidigt också finnas i mitt hjärta. Inuti mig pågår en ständig dialog. En högljudd diskussion mellan olika sätt att uppfatta livet.