Kyrkpressen.fi - Opinion - Låt kyrkfolket rösta med fötterna

UNDER ETT långt liv hade församlingen utåt landet varit hemförsamling för den äldre kvinnan. Hon ringer och berättar hur barnen vuxit upp därute. Där bor barnbarnen och vännerna, där ligger familjegraven.

Och ja, det hade hon kollat upp eftersom det inom överskådlig tid blir dags, att hennes hembygds präst en dag ska kunna jordfästa henne, fast hon nu var utflyttad.

Efter att hennes man hade gått bort hade hon av praktiska skäl flyttat in till närmaste stad och blivit skriven i en annan församling.

Inget fel på den. Den nya stadsförsamlingen hade varit välkomnande och vänlig, men hon åkte fortfarande gärna ut till sin gamla kyrka till gudstjänster och samlingar. Men det var kluvet att hennes kyrkskatt inte längre gick dit, och hon hade en känsla av att hon inte riktigt längre betalade för sig när hon var med i sin gamla hemkyrka.

DET HAR SKRIVITS i Kyrkpressen om parokialprincipen i den evangelisk-lutherska kyrkan. Det är regeln som strikt binder dig och din gatuadress till den församling du ska tillhöra och betala skatt till.

Ta den unga kvinnan, kring 30 och singel, som fisken i vattnet i kyrkan på sin hemort. Men så ser hon också andra gudstjänstformer och flera jämnåriga unga vuxna i en annan församling en timmes väg bort med bil. Så det har blivit hennes rutin att andligen och mentalt stå i två församlingar.

Ta den välutbildade mannen med ett offentligt yrke och bred kontaktyta i samhället. Till slut tröttnade han på motsättningarna i hans församling. Som tvåspråkig bytte han formellt modersmål och tillhör nu den finska gudstjänstgemenskapen på orten.

I dessa tre fall var det bara han som på riktigt röstade med fötterna och tog sina kyrkskattepengar med sig när han gick.

"Kyrkfolket behöver få möjlighet att styra lite med sina val. Och få lite blåslampa under stolen på dem som gör val om verksamheten."

NÄR KYRKAN söker nya spår in mot framtiden borde parokialprincipen lösas upp, åtminstone delvis.

Kyrkan behöver börja mäta sin effekt med diskreta mätare. Möter församlingen sina medlemmars behov? Ställer man upp mål? Bryr man sig om ifall man når dem?

I den finländska kyrka som verkar hylla treenigheten av Fader, Son och statistik görs kalla prognoser om medlemsantalet i församlingarna på 20 års sikt. (Jomala och Larsmo är teoretiskt vinnare; Hangö förlorare.)

Men det sägs besynnerligt lite om vad som kunde komma att bryta dessa trender. Församlingen kan ju klåpa rejält och tappa 200 medlemmar som skriver ut sig. Eller göra någonting bra och få 200 att stanna kvar, och en handfull att rentav skriva in sig.

Vi ska varken förespråka en amerikansk religionsmarknad eller frikyrklig värvarteologi. Men kyrkfolket behöver få möjlighet att styra lite med sina val. Och få lite blåslampa under stolen på dem som gör val om verksamheten.

I STAT OCH KOMMUN diskuteras om man kunde få splitta sin skatt så att en del går till regionen och bygden där fritidshuset står.

På motsvarande sätt kunde man på uttalade villkor få avdela en del av sin kyrkskatt till en annan församling än den där man är skriven. Låt oss säga till exempel 20 procent. Lätta på parokialregeln. Följ penningrännilarna. Lyssna och lär.