Beröva inte en människa känslan av att vara behövd
Jag fick en ny vän förra året. Vi träffades på en rehabiliteringskurs för hjärnskadade, där vi delade rum. Min vän har haft en hjärntumör som tog hennes syn på ett öga, och på det andra ögat har hon bara lite av synfältet kvar.
"Min vän har haft en hjärntumör som tog hennes syn på ett öga, och på det andra ögat har hon bara lite av synfältet kvar."
Min vän är rar, omtänksam, rolig, vacker och smart. I den här kolumnen ska jag berätta vad hon har lärt mig om mig själv, och i förlängningen om människan.
Här kommer en kliché: ”Ett av våra mest basala behov är att vara behövda.” I intervjun med Hanna Klingenberg säger hon: ”Ibland kan en person vara med om någonting som leder till att hen förstår något som sägs i en kliché och som då blir trösterikt och värdefullt.”
Om att bli behövd: När vi hjälper varandra aktiveras hjärnans belöningssystem och frisätter lyckohormoner. Ibland kallar man det ”helper’s high”, precis som vid den lyckoeffekt som infinner sig efter fysisk träning. (Den kallas i sin tur ”runner’s high”.)
"Jag har fått lära mig att ta emot hjälp, vänta på hjälp, desperat behöva hjälp."
Jag har varit en människa som vill göra nästan allting själv. Inte behövt hjälp. Jag har fått lära mig att ta emot hjälp, vänta på hjälp, desperat behöva hjälp. Mest för att jag inte har något val. Så går det när man man drabbas av en halvsidig förlamning på grund av en hjärnblödning.
På rehabiliteringen kunde jag hjälpa min vän. Jag kunde hjälpa henne hitta platser och saker, jag kunde meddela om hinder på vägen. När hon hörde min röst i matsalen kom hon.
Jag vill inte att ni ska tro att min vän var hjälplös. Inte alls. Hon klarar sig mycket bra. Hon, likt mig, har fått lära sig att leva med sina begränsningar.
En tid efter rehabiliteringen berättade jag, över en frukost, om veckan för en annan vän. Plötsligt slog det mig: på rehabiliteringen varjag behövd.
"Plötsligt slog det mig: på rehabiliteringen var jag behövd."
Alla ni som tror att ni klarar er själva: ni berövar era medmänniskor känslan av att vara behövda.