Om myntets bägge sidor

Den är inte så lätt att värja sig mot, skepsisen mot det man kanske kunde kalla det österbottniskt fromma. Var vi bara lyckligt lottade vi som inte fick några trauman? Får vi säga att ungdomscaféet för oss faktiskt bara var ett trevligt ställe att äta godiskrokodiler på om fredagskvällarna när klasskompisarna förfrös stortårna av sig på småstadstorget? Eller att vi i och för sig bad i bönegruppen, men att det aldrig handlade om liv och död och att vi helst av allt bara satt och småpratade?

Är jag hopplöst naiv när jag tror att många av mig delar mina erfarenheter av en nådig Gud? Får jag säga att vi hade det bra, utan att frånta de traumatiserade rätten till sina upplevelser?

Visst fanns klavertrampen med: den naiva bilden av sexualiteten, lekmannapredikanternas skrämseltaktik och den molande känslan av att vi gjorde för lite och trodde för klent. Men det som präglat åtminstone mig är ändå värmen och tryggheten. Förebilderna, pojkvännerna och vännerna.

Nu, femton år senare, finns vi lite här och där. Vi har blivit vuxna, lärt oss lite mer om livet. Vissa har tappat tron på vägen, andra har den kvar. Inte heller bland oss är allt som det ser ut att vara, men ingen har heller påstått något annat.