Äldre personer vittnar om hur gudsförtröstan fanns med som en naturlig del av vardagen under vinter- och fortsättningskriget
Min farmor Viola föddes 1903 i Terjärv. Med lite tur hade jag kunnat få träffa henne. Hon skulle ha varit 74 när jag föddes, men dog långt tidigare. Jag har tänkt på henne på sistone, när jag staplat ved, när jag följt med våra kilowattimmar med ängsligt intresse, när jag tittat in i brasan på kvällen, när jag läst om krig, energikris och livsmedelsbrist.
När Viola var ung fanns det en rysk kasern i grannbyn Kronoby. När tiderna blev oroliga spred soldaterna skräck med sitt ofog. De stal egendom, skar sönder fisknät, dök objudna upp på fester, och en gång fängslade de hela frivilliga brandkåren, tillika förtäckt skyddskår. Förryskningen kom i vågor. Vissa unga män drömde om äventyr, men också om höga ideal som fosterland och försvar. En del sökte sig till jägarrörelsen i Lockstedt, däribland Terjärvbon Uno Fagernäs som senare blev general. Tänk att min farmor kunde ha suttit och berättat om allt det för mig, inte som något avlägset och diffust utan som uppväxtskildring. Jag hade knappast anat vilken aktualitet hennes berättelse skulle ha i dag. Bland annat har ofoget blivit teknologiskt.
"Tänk att min farmor kunde ha suttit och berättat om allt det för mig, inte som något avlägset och diffust utan som uppväxtskildring. Jag hade knappast anat vilken aktualitet hennes berättelse skulle ha i dag."
Vi ska lära oss av historien. Så mycket har jag förstått. Men vad är det vi ska lära oss? Att inte förvånas över att de stora alltjämt vill bli större? Att inte chockas av en mäktig grannes nycker? Eller att förlita oss på Gud? Det sistnämnda låter vackert, men jag gissar att det klingar främmande och aningslöst för väldigt många i dag. Äldre personer som jag intervjuat vittnar däremot om hur gudsförtröstan fanns med som en naturlig del av vardagen under vinter- och fortsättningskriget, så där som man äter, småpratar och tvättar sig. Hur ser den förtröstan ut i dag? Alfred Backa, som finns intervjuad i detta nummer, säger att han inte tycker att man ska föra vidare en slentrianmässig tro, att det ska vara av övertygelse man ger något vidare. Jag tror jag vet precis hur han tänker, och jag anar att det är så nya generationer tänker. Vi ska få bestämma själva, om vi tror eller inte, om vi blir döpta eller inte. Varför blint följa skocken?
"Äldre personer som jag intervjuat vittnar däremot om hur gudsförtröstan fanns med som en naturlig del av vardagen under vinter- och fortsättningskriget, så där som man äter, småpratar och tvättar sig. Hur ser den förtröstan ut i dag?"
Jag förstår tanken. Ändå vill jag på något märkligt sätt fösas framåt av det där uråldriga, av ett mässande Fader vår i en gammal kyrka på en hård bänk. Allt stillnar för en stund, trots att tradition också kan rymma tusen frågor och tvivel.
På ett kulturevenemang nyligen fick jag tillsammans med mest äldre människor resa mig och sjunga Alexander Slottes ”Slumrande toner”. Det är lite samma grej, tänker jag: när vi står där och sjunger tillsammans uppstår ett litet rött pörte i en mörk och oöverskådlig skog. Böj ditt huvud! Träd försiktigt! Helig är platsen, där fädernas hägnande andar bo.