Du vet väl om att alla är värdefulla – också i ett krig
I SNART NIO MÅNADER har kriget i Ukraina pågått, med växlande vändningar och intensitet. Under sommar och höst har en del ukrainska flyktingar återvänt hem igen. Efter bakslaget med nya ryska attacker mot kraftverk, vattenförsörjning och städer har en del inför vintern – flytt på nytt.
Hur det här ska sluta? har många frågat sig. Först sade vi det så där ödesmättat apokalyptiskt. Som: Stormakterna kan komma att skena i väg i ett tredje världskrig, en global uppenbarelsebok.
Nu säger vi fortfarande samma fem ord, men nu mera som en nykter fråga. Som: Hur ska det gå till när kriget tar slut? Som: Hur ska det gå till när de två slaviska staterna en dag möts vid ett kalt bord och bistert skriver under de första raderna om fred?
BISKOPARNA i Finlands evangelisk-lutherska kyrka hade nyligen ett gemensamt budskap om kristet hopp, och med det några bönerader: Låt oss känna att du leder och styrker oss / hjälp oss att främja rättvisa och arbete / som kan skapa varaktig och verklig fred.
Arbete för en varaktig och verklig fred, det låter förvisso som det rätta. Men vad innebär det i praktiken? Vad vill kyrkan i Finland, och världens kyrkor, göra utöver att be en bön eller två att det ska bli fred i Europa?
I världen försiggår fredsinitiativ av olika slag, av alla från Frankrikes president Emmanuel Macron och miljardären Elon Musk till stadsfullmäktigen och borgmästare i europeiska städer som erbjuder sin ort som värd för fredsförhandlingar.
Men vad skulle kyrkan kunna göra i dag för en fredligare utveckling, på ett sätt som samtidigt inte blundar för att nationsgränser brutalt har kränkts, och människoliv skoningslöst skändats?
"Varje dag av krig är för mycket. Varje liv som förspills är en förlust, oberoende av sida."
FINLAND VÄNTAR på de två sista Natoländer som ännu inte har stämplat vår Natoansökan. Samtidigt pågår en diskussion där Finland, som så ofta också i EU, är mån om att vara plikttrognast och bäst i klassen.
Statsminister Sanna Marin och hennes nya svenska kollega Ulf Kristersson vill inte ställa några hinder för att kärnvapen ställs upp också i våra länder. Det har andra Natoländer gjort; Norge, Litauen eller Spanien har sagt nej, men inte vi.
Vi har ett hårt språk i Finland nu. En gång, för 50 år sedan, var Helsingfors ambitiöst skådeplatsen för nedrustningsförhandlingar. Här föddes gnistan till ett otal Helsingforskommittéer som drev mänskliga rättigheter i odemokratiska länder. Av den drajven finns få spår kvar.
Vi läser en del finländares arga och blodtörstiga utbrott om kriget på sociala medier. Vi brukar vifta bort dem som enskilda digitala nattugglors utfall, men likväl skapar de en allmän opinion. Den allmänna opinionen skapar ett tryck på politiker. Och de fattar till sist beslut om en nations val, och öde.
DET ÄR TID nu att tagga ner, som det moderna uttrycket lyder. Att samtala om framtiden i vårt hörn av världen. Och om Finlands ansikte som Natoland på ett sätt som skapar den varaktiga och verkliga fred biskoparna talade om.
Varje dag av krig är för mycket. Varje liv som förspills är en förlust, oberoende av sida. Du vet väl om att var och en är värdefull?