Var är kyrkans hockeymorsor?
FÖRSAMLINGSVALET blev i många fall pannkaka i flera församlingar i Borgå stift.
På 16 orter var kandidaterna så få att inget val förrättas i november över huvud taget.
Men det är förhastat att dra slutsatsen att om valdeltagandet och viljan att sitta på möten ökade, så skulle nog församlingens verksamhet och kyrkans relevans i riket också ta skruv.
Så är det inte. Det är tvärtom.
Det viktiga är att församlingen i sin verksamhet noterar människors behov och har en levande gemenskap mellan människor och generationer. Plus dagligt bröd för magen om det behövs, likaså för förståndet och anden.
Då uppstår också den massa där det går att vaska fram det urval människor som är speciella nog att vilja jobba med planer, budgetar och beslut. För att de vill att det som är bra ska fortleva, och kanske bli ännu bättre nästa år.
DET ÄR KNAPPAST många bland den stora allmänheten som brukar fundera så mycket på vem som styr ett hockey- eller fotbollslag heller. Eller frågar sig om det leds demokratiskt. Eller av vem, och med vilka bindningar och motiv.
Huvudsaken är att det är kul på matcherna. Och att det egna laget vinner, åtminstone ibland.
Hockeyn som en av våra stora sporter samlar 70 000 aktiva utövare. Så det är kanske totalt 200 000 människor som går på match eller skjutsar ungarna till träningar, turneringar och läger.
Kyrkan är jämfört med det en folkrörelse på över tre miljoner betalande medlemmar. Men med ett ofta lamare nedslag i vardagen.
GEMENSKAP är ett begrepp som den etablerade folkkyrkan har problem med. Medan en ivrig gemenskap uppstår på andra håll, genom annat engagemang i föreningsliv och i andra folkrörelser.
I ett färskt magistersarbete i teologi vid Åbo Akademi konstaterar en blivande präst med en viss annan tidigare livserfarenhet att det knappt ens finns så mycket forskning eller teologi om begreppet gemenskap.
"Frejdiga människor som far i hus och gårdar utan att någonsin hinna ta av sig den oknäppta uterocken."
Det är sannolikt så; böcker om en levande, glad församling hittar man snarare på de kristna bokhandlarnas hyllor som inspirationslitteratur och tipsmanualer.
Ordet gemenskap har förstås också en belastning i religiösa sammanhang. Det vackra ordet kan också, när det går fel, handla om helt annat, om social kontroll, slutna miljöer och sekterism.
Men det är ändå gemenskap och tillhörighet mången önskar: Att bli förstådd av någon annan kring livets stora frågor. Att få bli en del av någonting. Och om man inte blir det i församlingen söker man sig kanske till en politisk rörelse, en hobby eller om natten till sociala medier.
DET BEHÖVS också människor som är gemenskapen. Fromt och gammaldags talar man ibland om andliga fäder och mödrar och hyllar kanske församlingsfadderns fina och lågmälda ämbete.
Men vi skulle också behöva de frejdiga människor som i ivern över den gemenskap kyrkan i bästa fall kan vara sitter bakom ratten om kvällarna och går i hus och gårdar på ärenden. De där som aldrig någonsin ens hinner ta av sig den oknäppta uterocken.
Kyrkans hockeymorsor och -farsor.