Spelar ingen roll att det är dyrt – vi ska betala för sköterskan
”BLANDA MERA vatten i soppan, vi blir fler till kvällsmaten!” Skämtet blev nog lite slitet efter hand; farbrorn drog det för ofta.
För 20–30 år sedan började vi för första gången höra talas om att de stora efterkrigsgenerationerna en dag skulle bli pensionärer, sjuka och bäddpatienter, en bomb. Det hisnade då hur dyrt alltsammans en dag skulle bli för oss andra.
Med sorg över djupt mänskliga värden kan vi nu snart halvvägs in i 2020-talet konstatera att det egentligen inte blev så. Det blev tvärtom mera vatten i soppan. Äldrevården blev slimmad. Hjälpande, tröstande händer pressades att göra mera-mera. Kissblöjorna vägdes för att få ekonomi i dem.
Många som hade sett fram emot en äldretid med rentav en liten smålyxig guldkant på livet på ett modernt utrustat, ljust vårdhem, som lön efter all möda, fick någonting annat.
"Det blev inte som vi trodde.
Det blev mera vatten i soppan."
VILL VI HA det goda livet ända till slut behöver vi som samhälle vara redo att betala. Det låter nästan absurt att Jaana Hallamaa som professor i socialetik och tidigare biskopskandidat ska behöva höras av Helsingin Sanomat (HS 16.9) om den gamla sanningen: om det smakar så kostar det också. Men för många är det inte längre självklart att vi faktiskt ska betala.
Sjukvårdarnas förhandlingar om bättre löner har pågått sedan januari. Under covidpandemin visade studier att deras yrke var 16 gånger farligare än andras. Totalt beräknas 110 000 sjukvårdare och läkare i världen ha offrat sina liv för andra under pandemin, tills vaccinerna kom.
VÅRDARNA vill nu ha rejält höjd lön fem år i rad, samma påökt som andra branscher får påökt – plus 3,6 procent.
Till och med om de får bara en del av det så blir det dyrt för samhället. Yle har räknat att enbart löneförhöjningarna i så fall om fem år kostar 1,6 miljarder euro per år – lika mycket som staten betalar för Finlands alla universitet i landet.
Men det måste få kosta. Vårdarna behöver få sin erkänsla i bättre lönearrangemang, och i pengar. De vakar med sin yrkesskicklighet på gungflyn där liv mäts mot död. De är värda att lyftas ur den medelinkomst de når upp till först efter skiftes- och jourtillägg.
Till mångas postmoderna häpenhet blir liv och hälsa nu kännbart dyrare. Det sker dessutom samtidigt som vår omsorg om varandra fjärmas från gamla socknar och kommuner till nya anonyma välfärdsområden. Och det blir otydligare vem vi betalar för.
MEN VI TVINGAS se att vi måste betala. Att vi inte bara kan förväntas tänka att ju mer vi själva har pengar att sätta i rullning och konsumera för, desto mera skapar det mirakulöst nya pengar som kan användas för medmänsklig omsorg och vård.
Men vi står djupt i den snaran. Och tänker redan nu lätt att pengar egentligen är nyttigare och bättre om de satsas på någonting annat än på gamla tiders barmhärtighet och omsorg, tid och närvaro, på förnöjsamhet och arbetsfrid vid avdelningarna på våra sjukhus.
FÖRMODLIGEN BER också en och annan kyrkoekonomist till den Gud som är grunden för hens arbetsplats att vården inte ska kollapsa. Då återgår vi till hur det var förr i världen, då kyrkor och församlingar som en naturlig del av diakonin drev också bäddavdelningar och sjukhus. Gud bevare.