"Vi måste fokusera utåt"
Det är ingen nyhet att kyrkans sjunkande medlemsantal bekymrar. Men vad är det egentligen vi oroar oss för? Är vi bekymrade för hur kyrkan ska klara sig utan folket eller hur folket ska klara sig utan kyrkan?
I det första fallet gäller oron främst för kyrkan själv. Hur ska det gå med våra strukturer, traditioner och den kultur kyrkan representerar om inkomsterna minskar? Hur ska lönen räcka åt alla anställda? Den här oron är helt berättigad men jag tycker mig ändå se en del brister i resonemanget.
Dels handlar det mycket om de yttre ramarna för kyrkans arbete och de är de facto väldigt tidsbundna. Vi behöver inte gå långt bakåt i tiden eller titta långt åt sidan för att hitta kristna som arbetar på andra sätt än vi gör. Det sätt som den lutherska kyrkan i Finland utformats på och de strukturer vi byggt upp är inga mål i sig själva, de är verktyg. Och verktyg kan förändras och variera.
"Mer nöd för folket och mindre nöd för kyrkan, för att uttrycka det fromt."
Dels blir en kyrka som fokuserar på sin egen överlevnad inåtvänd, och inåtvända organisationer brukar i regel inte överleva. Det är nånting frånstötande i en grupp som vill att jag ska ansluta mig till dem främst för gruppens skull, inte primärt för att de tror att jag skulle ha nån glädje av medlemskapet.
I det andra fallet blir drivkraften sundare. Vad är följden om den röst som påminner om de existentiella frågorna blir svagare? Vad innebär det om vi mister den som envist påtalar att livet är mer än bara här och nu? Som hävdar att det finns Någon som är större än oss. Vi borde i högre grad röra oss kring de här tankarna, för de ligger betydligt närmare vårt kärnuppdrag.
Jag tror att en del av vägen framåt är att oroa oss mindre för kyrkan utan folket och mer för folket utan kyrkan. Oron behöver bli utåtriktad istället för inåtvänd. Mer nöd för folket och mindre nöd för kyrkan, för att uttrycka det fromt.
Fokuserar vi mer utåt än inåt kanske organisationens överlevnad rent av ordnar sig av sig självt. Och skulle den inte göra det kan vi åtminstone säga att vi höll fast vid Mästarens ord att tjäna och söka andras bästa framför vårt eget, även i de tider då skatteunderlaget sviktade.