Är systemet med att ha kyrkoherden som både föredragande och ordförande föråldrat?
För ett par veckor sedan gjorde Kyrkpressen en enkät bland förtroendevalda i församlings- och kyrkoråd i församlingarna i Borgå stift. Enkäten gick ut till drygt femhundra förtroendevalda och vi fick in 180 svar. Bakgrunden till enkäten var att vi ville undersöka hur de förtroendevalda upplever sitt uppdrag – känns arbetet meningsfullt, vad fungerar bra, var finns det rum förbättring, har förtroendeuppdraget motsvarat förväntningarna?
I höst blir det igen församlingsval och i marknadsföringen inför och i samband med kandidatvärvningen lyfts det ofta fram att det här är församlingsmedlemmarnas möjlighet att påverka både sin församling och kyrkan i stort. Men hur fungerar det i praktiken?
I enkäten ingick både flervalsfrågor och öppna frågor där de svarande gavs möjlighet att formulera sig fritt. Det gladde oss på redaktionen att många valde att utnyttja den möjligheten. Många svar var mångordiga, insiktsfulla och välargumenterade.
På vår sajt är den första artikeln som tar avstamp i enkäten nu publicerad. I den fokuserar vi på det faktum att kyrkoherden har stor makt i församlings-/kyrkoråd då hen i normalläget både bereder ärendena och också fungerar som ordförande på rådets möten. Lägg därtill att det ofta också faller på herdens axlar att se till att de beslut som rådet fattat förverkligas i praktiken. Den direkta frågan i enkäten löd ”Kyrkans lagstiftning ger kyrkoherden en stor roll i församlingens beslutsfattande. Tycker du att den är för stor?” 58 procent svarade ”Nej”, 11 procent svarade ”Vet ej / ingen åsikt” och 31 procent svarade ”Ja”. Huruvida det att en tredjedel av de svarande anser att kyrkoherden har för stor makt kan anses vara mycket eller lite kan förstås diskuteras, men Siv Sandberg som själv är förtroendevald i församlingen och samhällsforskare vid Åbo Akademi tycker ändå att det är en ganska hög procent. Och på basis av enkäten verkar många uppleva kyrkoherdens roll som problematisk. Många av de svarande återkommer till problematiken också i andra frågor som inte direkt handlar om kyrkoherdens roll.
I artikeln argumenterar biskop emeritus Gustav Björkstrand för att systemet att kyrkoherden är både föredragande och ordförande är föråldrat och ”reflekterar en gången tid, då kyrkoherden, apotekaren och läraren kanske var de enda bildade i socknen”. Men att få en ändring till stånd är utmanande då en ändring i kyrkolagen skulle kräva tre fjärdedelars majoritet i kyrkomötet.
Likväl ger kyrkoordningen redan idag möjlighet att lyfta upp församlingsrådets viceordförande till ordförande, men det kräver samtidigt att kyrkoherden är villig att avstå ordförandeskapet. Det har man gjort i Johannes församling i Helsingfors och även om Martina Harms-Aalto i egenskap av ordförande där inte vill recensera sig själv så skulle det säkert inverka positivt på maktförhållandet mellan råd och kyrkoherde i fall fler församlingar gjorde på samma sätt.
Avslutningsvis kan man kanske också tolka enkätresultatet så att det att två tredjedelar inte upplever att kyrkoherden har för mycket makt tyder på att en majoritet av kyrkoherdarna gör ett gott jobb. Det konstateras också i enkätsvaren. Så länge kyrkoherden är lyhörd och kan ta rådets åsikter i beaktande är dubbelrollen inte ett problem. Det är när herden väldigt starkt driver en egen agenda som det blir problem.