Taizéträngseln stannar i minnet

Bland de nya upplevelserna under helgen när Taizékommuniteten gjorde ett gästspel i höstruggiga Helsingfors fanns förstås att sjunga meditativa sånger på språk man knappt känner igen sedan tidigare, men också det säregna i att köa utanför en kyrka i ovisshet om huruvida man kommer att rymmas in eller inte.

Vad är det hos dessa fyra bröder och alla tillresta ungdomar och unga vuxna som gör att folk lockas i sådan mängd att golvytan i Uspenskijkatedralen inte räcker till? Vilka spektakulära effekter väntar vi oss?

Efteråt tänker jag att poängen är just den motsatta. Effektsökeriet saknas. I stället sätter vi oss sida vid sida på golvet - lutheraner, frikyrkliga, ortodoxa, katoliker, nunnor och präster. Vi sjunger samma korta textrader om och om igen tills även holländskan nöts in i minnet. Bibeltexten läses på språk efter språk, barnet i sin mammas famn bredvid mig noterar förtjust namnet Jesus i det i övrigt främmande språket.

Tack bröder för att ni kom och delade med er, och tack till alla andra som kom. Ekumenik i praktiken behöver uppenbarligen inte vara mera komplicerat än så här. Nu när vi alla sett att det fungerande och stora finns i det enkla undrar jag varför vi inte förstått det av oss själva. Kanske kunde vi till och med åstadkomma något liknande utan tillrest hjälp.