Jag vill en kyrka som älskar oss hett och jag vill att vi alla ska känna att vi är den kyrkan
Vad vill jag egentligen av kyrkan och församlingen? Det funderar jag ofta på. Ska jag faktiskt svara ärligt på det här? Okej, vi kör.
Jag vill ha en gudstjänst som börjar vid 15–16 eller kl 19 vardagskvällar, för jag är morgontrött. Jag vill att gudstjänsten ska vara max 45 minuter lång, om den inte är så gudomligt härlig att den plötsligt tänjer till 1,5 timme bara för att alla i bänken röstar för det. Jag vill att prästen ska mena det hen säger med hela sitt väsen, både i liturgi och predikan. Jag vill ha kort liturgi där varje ord skälver av mening.
Jag vill att prästen ska mena det hen säger med hela sitt väsen, både i liturgi och predikan. Jag vill ha kort liturgi där varje ord skälver av mening.
Jag vill ha en gudstjänst där man sjunger lovsånger och taizésånger. Jag vill ha en gudstjänst där man får ligga på gympamatta på kyrkgolvet och stirra upp mot kyrktaket, om man vill. Ibland skulle jag bara vilja sjunga gregorianska sånger utan ord, med vokaler, på ett terapeutiskt sätt. Liggande.
Jag vill en kyrka där sår möter sår. Jag vill en kyrka dit man kan komma bara för att gråta, och det är okej. Det kunde finnas en lekhörna i kyrkan, och en gråthörna. (Typ Kleenex-askar med trevliga mönster, ni fattar. Förbjudet att stirra argt på dem som bölar.)
Jag vill en kyrka där sår möter sår.
Jag vill en kyrka där man alltid får stanna efter gudstjänsten och få förbön. Jag vill en kyrka med kyrkkaffe och kex (alla får baka själva om de vill) och regel nummer ett är att man aldrig får sitta med dem man känner – tills man känner alla förstås.
Jag vill en kyrka som talar om allt med vanliga ord och förklarar sådant som får folk att känna sig skit. Typ: ”Synd är att du flippade på ditt barn och skrek över nån idiotsak för att du var hungrig, och sedan fick du mat och blev lugn och bad barnet om förlåtelse och barnet sa att det var okej, och då var du glad och lättad och det var som om en tyngd lyftes. Och när du nu blir förlåten här efter syndabekännelsen är det Gud som är barnet och du som är lättad.”
Jag vill en kyrka där alla vi som stiger in genom dörren får känna att någon är extra glad över att vi kom och den där någon frågar hur vi mår, och lyssnar på svaret.
Jag vill en kyrka som kan deala både med folk som är glada i Jesus och helt svartvita och folk som är ledsna på Jesus och helt cyniska.
Jag vill en kyrka som kan deala både med folk som är glada i Jesus och helt svartvita och folk som är ledsna på Jesus och helt cyniska. Jag vill en kyrka som är så varm och så klok att man vill dit också när man är så deprimerad att man inte vill någonting annat.
Jag vill en kyrka som är så stor att gudstjänsten är sorgegrupp och barngrupp och grupp för de utstötta och för de lyckliga. Jag vill en kyrka som älskar oss hett. Jag vill att vi alla ska känna att vi är den kyrkan.