Gud är en gråtade mor i Ukraina
Gud, om vi ska talas vid du och jag måste jag vara helt ärlig. Så heter titeln på en av teologen Ann Heberleins böcker. Länge hade jag svårt med Gud. Inte för att jag hade något problem med jungfrufödseln. Inte heller med att Jesus dog och uppstod. Jag tänker som så: om man ändå vågar tro på Gud kan man lika gärna tro på miraklerna.
"Länge hade jag svårt med Gud."
Men däremot har jag aldrig förstått mig på Jesu ställföreträdande offerdöd. Det är en sak att tro på mirakel och en helt annan sak att tro på att Gud lät sin son dö för våra synder. Varför kräver Gud att någon måste lida för att han ska kunna vara barmhärtig?
Småningom lärde jag mig att kyrkan aldrig formulerat någon officiell lära om vad Jesu död innebär. Jag har också lärt mig att läran om Jesu ställföreträdande offerdöd inte är det enda sättet att förstå påskens händelser.
"Småningom lärde jag mig att kyrkan aldrig formulerat någon officiell lära om vad Jesu död innebär.
Den prisbelönta journalisten Anna-Lena Lauréns kolumn från ett krigshärjat Ukraina blev rubriksatt med de här orden: ”Om det finns någon Gud som skapade världen har han struntat i den för länge sedan.” Bakom den raljerande rubriken fanns mera hopp. Laurén skriver att det i krig och misär inte har något betydelse huruvida man är troende eller inte. En av de saker som utmärker människan är det irrationella hoppet.
Var var Gud när Sarajevo, Aleppo och Mariupol bombades till spillror? Har Gud alls möjlighet att gripa in i skeendena i världen? Det enda tolkingen av korsdöden jag försiktigt vill tro på är att påskens korsfästelse är ett tecken på att Gud trots allt deltar i världens lidande. Som en gråtande mor.
"Den enda tolkingen av korsdöden jag försiktigt vill tro på är att påskens korsfästelse är ett tecken på att Gud trots allt deltar i världens lidande."
Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig? frågar Jesus, och ganska många med honom. Ända håller vi fast vid det irrationella hoppet. Ondskan får helt enkelt inte ha sista ordet.