Det förunderliga som vi behöver lära oss är att älska, och älska igen

Var rädd om din längtan! Det skrev vännen Nita åt mig för länge sedan. Själv tyckte jag mest att den var en plåga, något som dåliga dagar brände och slet i bröstet och bättre dagar mera liknade ett vemod, en stilla dragning bort, mot något annat. Det var något som skavde i mig, något som drev mig vidare.
Jag trodde att längtan handlade om att komma bort, men den handlade om att komma hem, hem till mig själv, om en famn, en tillhörighet. Jag sökte på dåliga ställen, mötte många besvikelser, men jag lärde mig också på vägen att alla de ytliga önskningarna som jag fick uppfyllda inte stillade min innersta längtan. Den var en drevhund som fått vittring på något och outtröttligt sprang vidare i snårskogen.
I ett av världslitteraturens vackraste stycken i Bekännelser skriver Augustinus: ”Först sent kom jag att älska dig, du skönhet, så uråldrig och så ung, sent kom jag att älska dig! Och du var i mig, men jag var utanför (…) Du kallade mig, du ropade, och genombröt min dövhet, du strålade, du skimrade och skingrade min blindhet; din väldoft spred du, jag andades in, och suckar nu efter dig; jag fick smaka din godhet, nu hungrar och törstar jag; du rörde vid mig, och jag upptändes till din frid”
"Längtan gör oss sårbara. Kärlek gör oss sårbara. Krossade drömmar kan driva oss över förtvivlans brant."
Längtan gör oss sårbara. Kärlek gör oss sårbara. Krossade drömmar kan driva oss över förtvivlans brant. Samma folkmassa som just sjungit Hosianna, skanderar några dagar senare: Korsfäst, korsfäst! Ta ifrån människan hennes hopp och hon kan ta sig till nästan vad som helst.
Vi uthärdar Getsemaneångest och Golgatavandring om vi har ett hopp, om vi vet att det finns en mening, om vi vet att inte ett enda steg behöver vi ta, utan att Kristus går med oss. Han visar oss kärlekens väg och ett annorlunda vetande.
”Om vetekornet inte faller i jorden och dör förblir det ett ensamt korn. Men om det dör, ger det rik skörd.” Det kallas vetekornets lag. Det förunderliga som vi behöver lära oss; att älska, och älska igen, även om vi alltid riskerar sorgen, att vinna tillit genom att våga vara i rädslan, att vinna genom att ge upp kampen.
Våra liv är också korstecknade med kärlekens smärta, den lidande kärlekens tecken. Livets väg är en Via Dolorosa, en smärtornas väg, men Kristus har gått den för oss och Han går den med oss. Vi är vägens folk.
Så ja-a, var rädd om din längtan, men var inte rädd ...