Det bortglömda godordet

Det var ett infall, en snabb statusuppdatering på nätet. Inte så medveten som den senare skulle bli.

Aldrig hade jag anat att gillaknappen skulle gå het, att andra också skulle gilla att jag var nöjd – och kanske själva känna igen sin egen nöjdhet.

Men jag var nöjd. Är nöjd. Fast jag glömmer det skamligt ofta, förlåt!
”Nöjd” tillhör nämligen de där orden som nästan gått bort. Den svenska författaren Anita Goldman berättade för ett tag sen om orden som trillat ur mode, ord som ”from”, ”lydig” och ”ödmjuk”.

Jag tror ”nöjd” platsar på samma lista.  Det kraschar mot de där eftersträvansvärda egenskaperna som sägs driva all utveckling vidare. ”Hungrig”, ”ivrig”, ”kritisk” ja, och förstås det uppenbara: ”missnöjd”.

Läser i dagstidningen om att aggressivitet hos barn i dag räknas som ett bevis på att de klarar sig i livet. Däremot oroar sig föräldrar över barn som är alltför snälla. ”Argt” är bra. ”Snällt” är potentiellt dåligt –för dig själv. Vassa till dig, unge!

Ingen är väl en emotionell bomullstuss. Handen upp om du också kan vara både otålig och ivrig, eller hastigt får blodsockernivån att sjunka till grav missnöjesnivå.
Men jag vet nu att jag inte orkar bära allt det där pockande och ibland ganska vassa inuti mig om jag aldrig tillåter mig att vila i att vara nöjd.

Att det är en ren nåd, stundvis till för oss alla.