Jag tror på bön som jag tror på godhet, på uppriktighet, som jag tror på dig som läser det här just nu
En av mina icke-troende Facebookvänner postade en bild från en kyrka. ”Läget är så krävande att även en hedning söker sig till kyrkan”, skrev hen.
En annan person jag känner frågade mig: Hur ber man egentligen?
Jag tänker att de känner av något som jag kämpar med hela tiden: kontrollförlust.
"Jag ber själv allra mest när det är riktigt illa. Jag ber när jag inte vet vad annat jag kan göra. Jag ber när jag är totalt tappad. Jag ber när alla dörrar och fönster känns stängda. Jag ber när jag varken vet ut eller in."
Jag ber själv allra mest när det är riktigt illa. Jag ber när jag inte vet vad annat jag kan göra. Jag ber när jag är totalt tappad. Jag ber när alla dörrar och fönster känns stängda. Jag ber när jag varken vet ut eller in.
Att be är som att bege sig ut på en resa in i en annan värld. Den är intressant och främmande, så jag famlar mig fram. Jag vet inte vilka regler som gäller i den världen. Jag vet ingenting om hur den fungerar, för alla som bett länge – som jag – har en lång lista på obesvarade böner.
Det är lite som att blunda och dyka. Jag sparkar mig neråt utan att se. Jag trevar mig fram till ord, jag trevar mig fram till bilder: till exempel en bild på Jesus som med nedböjt huvud och tålmodigt lyssnande uppsyn sitter framför mig i ett rum där det börjar skymma.
Jag vet inte om det är natt eller dag i den här världen. Jag vet bara att det är en annan värld, man stiger in i den som om man gick ned för en trappa och hamnade i en hemlig trädgård.
En sak som jag vet är att man måste vara fullkomligt ärlig i den världen. Det betyder att man får vara arg på Gud i den. Man får gråta, gnälla och skrika och banka ursinnigt på Guds dörr.
Jag tror faktiskt inte att bönen ens kräver tro. Jag tror att det enda som krävs är ett enträget behov av att nå fram till en Gud som man inte ens vet att existerar bara för att man verkligen, verkligen måste prata med någon som kanske kan göra något.
Jag blir ofta trött när jag tänker på fraser som att ”bönen ska förvandla bedjaren” eftersom det känns att de orden förminskar bönens mirakel och lägger pressen på mig.
Jag blir ofta trött när jag tänker på fraser som att ”bönen ska förvandla bedjaren” eftersom det känns att de orden förminskar bönens mirakel och lägger pressen på mig.
För jag tror verkligen på ett bönens mirakel. Men jag har ingen som helst aning om hur det mirakelmaskineriet fungerar.
Jag tror på bön som jag tror på godhet, som jag tror på uppriktighet, som jag tror på våren, som jag tror på hoppet, som jag tror på dig som läser det här just nu.