Ingen vet varför kriget började, alla bara gled in i det
DEN TYSKA dokumentaristen Yury Winterberg skrev för några år sedan manus till en stor tv-serie till 100-årsminnet av första världskriget. Trots en omfattande research fanns det en fråga han aldrig fick svar på.
Det var varför kriget började. Alla bara gled in i det. Det var ingen eskalerande aggression. Det bara blev krig 1914. Och ett fruktansvärt ett, där människan överträffade sig själv i att göra det onda.
"Ingen vet varför kriget började. Alla bara gled in i det."
I dag, år 2022, kunde man föreställa sig att vi vet vilket trauma ett krig planterar för generationer framåt. Men dessvärre verkar vår tid vara lite lika förlamat hjälplös inför Ukrainakrisen. Ordet kriget liksom bara tar plats, som när ett väldukat midsommarbord på strandklipporna liksom bara majestätiskt glider ner i sjön.
SALIGA DE som håller fred. Det är lättare sagt än gjort, att hålla och behålla freden. Har man haft den länge tar man den för given.
"Det är slående hur all fredsrörelse, kristen som sekulär, sedan länge hamnat i marginalen."
Det är sent att stiga tidigt upp nu. Men det är slående hur all fredsrörelse, kristen som sekulär, sedan länge hamnat i marginalen bland föreningar där människan kan göra olika slag av gott på sin fritid.
Så smygande det har gått till när vi har fjärmats från ett grannfolk som det ryska. Så tyst det har upphört att socialt vara en merit att sitta i organisationer som främjar vänskap mellan länder, dels i allmänhet, och nu med landet i öst i synnerhet. Så har kontakterna omärkligt svalnat.
Och ändå vet vi med huvud och förstånd att kulturen, folket och dess rötter är så mycket större än den övervintrade KGB-agent som just nu är Rysslands ledare. Omtvistad hemma, dessutom.
Och så mänskligt det är att andra saker i livet blir prio i stället för det grundläggande, att så långt det kommer an på oss, hålla fred med alla.
”VÅR GUD är oss en väldig borg” – någon hann redan anspela på psalmen folket stämde upp vid tåget när förhandlaren Paasikivi 1939 reste till Moskva för att överlägga, medan världskriget redan rasade i Europa.
Då var Gud mera nationell, och den kristna tron mera inflätad i uppfattningen om en liten nations öde. Står vi inför en världskris nu torde vår livssyn 80 år senare vara mera global. Nya informationskanaler har skapat mycket illvilja, men också en insikt, om vi vill, om hur ett krig söndrar liv på alla sidor.
"Vi behöver flera röster nu som avdemoniserar. Vi behöver tala om livet, människan och världen på ett sätt som får oss att backa från avgrunden, och vända hemåt igen."
Vi behöver flera röster nu som avdemoniserar. Vi behöver tala om livet, människan och världen på ett sätt som får oss att backa från avgrunden, och vända hemåt igen.