"Jag skäms ibland över mig själv, på bristen av närvaro"
Igår satte jag en deg för första gången på flera år. För första gången på mycket länge kände jag att jag hade tid och lust att baka. Jag smulade jäst i en bunke, lade till salt. Smälte smör, hällde mjölk i det smälta smöret. Kände med lillfingret (det är känsligare än pekfingret) när degspadet var lagom tempererat. Hällde lite degspad över jästen och rörde om tills den var upplöst. Hällde sedan i resten av degspadet.
Jag tillsatte det grövre grahammjölet först och rörde in det, sedan det finare vetemjölet. Det skall alltid vara det grövre mjölet först. Så knådade jag tills degen släppte från bunken och sen fick degen jäsa under duk på en varm plats, skyddad för drag. Sedan kunde jag baka ut mina grahamsemlor, jäsa dem igen på plåtar och grädda dem.
Jag njöt av vartenda moment och doften av nybakade grahamsemlor kastade mig tillbaka till barndomen i radhuslägenheten och min mamma.
"Jag berättar för att jag tror att jag måste bli bättre på att vara närvarande i det jag gör."
Varför berättar jag detta?! Över hela världen bakar människor varje dag, det gör man i de flesta kulturer och har gjort det i årtusenden på liknande sätt. Jag berättar för att jag hade glömt glädjen och njutningen i det. Jag berättar för att jag tror att jag måste bli bättre på att vara närvarande i det jag gör. Jag tror att vi blivit alldeles för bra på att göra många saker samtidigt, snabbt och effektivt. Att snegla på datorn samtidigt som vi talar i telefon, att planera middagen samtidigt som vi sitter i möte.
Under pandemin har jag fått möjlighet att fira mässa på många olika håll i vårt stift och i andra länder tack vare de strömmade gudstjänsterna. Det är verkligen inte samma sak som att vara med i en kyrka, men ändå har jag lagt märke till uppenbara skillnader. Det spelar roll hur liturgen dukar nattvardsbordet och lyfter kalken. Det spelar roll hur psalmer sjungs och med vilka ord man ber.
Jag skäms ibland över mig själv, på bristen av närvaro. Men jag gläds över de händer som i tacksamhet knådar degen av vetet som med möda såtts, odlats och skördats. Jag gläds över heligheten i jordens gåvor och påminns om att Guds närvaro är lika sann i köket hemma som vid altaret. Jag ser på mina händer som fått skopa vatten ur dopfunten, som fått teckna korset på nyfödda och döende, samma händer som får knåda deg. Jag skall fortsätta träna.