Hur blir den andliga tillväxten i en tid som inte värderar avskildhet och längtan?
Häromdagen svängde en god vän in på en kaffekopp. Under samtalet kom vi att prata om tiden innan vi hade söndagsöppet. Tiden då allt var stängt på söndagen. Vi konstaterade båda, med viss förvåning, att vi faktiskt saknade den tiden en smula.
"Vi konstaterade båda, med viss förvåning, att vi faktiskt saknade den tiden en smula."
Förstås är det en lättnad för dem som har ont om tid att kunna lägga sitt veckohandlande på söndagen och det är rätt logiskt att ett sekulariserat samhälle inte har stängt på söndagarna bara för att de troende vill helga vilodagen. Och det är ju också fritt fram för oss som vill göra det att låta bli att handla eller gå på nöjestillställningar. Ingen tvingar oss att delta bara för att det är söndagsöppet.
Samtidigt tyckte vi båda oss uppleva att det fanns ett visst värde i att hela samhället stannade upp för en dag. En dag i veckan var man tvungen att vila eller ägna sig åt familjeliv av den enkla orsaken att det inte fanns något annat att göra. På sätt och vis var det en sorts påtvingad avskildhet.
"En dag i veckan var man tvungen att vila eller ägna sig åt familjeliv av den enkla orsaken att det inte fanns något annat att göra."
Avskildhet verkar vara en av komponenterna i andlig tillväxt. Jesus tar med sig lärjungarna till en lugn plats och kyrkofäderna drog sig ofta undan i avskildhet för att reflektera. Visst kan vi också välja att helga söndagen eller på annat sätt gå in i en frivillig avskildhet, men det finns på något sätt en annan tyngd i en påtvingad avskildhet. Den frivilliga avskildheten kan jag avbryta när jag själv vill, men den påtvingade är det inte jag som råder över. Den blir så lång den blir. Och just i det faktumet ligger på något vis en positiv tyngd.
Hur blir den andliga tillväxten i en tid som inte värderar avskildhet och längtan? Där allt finns tillgängligt hela tiden, precis när vi vill? Blir vi försvagade av att allt är ständigt tillgängligt? Kan bristen på avskildhet rent av vara skadlig?
Och – om det är så att vi försvagas av ständig tillgänglighet – betyder det i förlängningen att den påtvingade avskildheten under pandemin rent av kan ha påverkat en del av oss positivt? Många har utan vidare mått och mår dåligt av restriktionerna, men finns det de av oss som kommer ut ur pandemin som mer mogna och hela människor än vi var när vi gick in i den? Är Du en av dem?
.