Om en av fyra kvinnor får uppleva det här är det fortfarande konstigt tyst om missfall
Det finns en sorts magisk gräns i en graviditet när tolv veckor passerat och missfallsrisken sjunker dramatiskt. Det är då det anses tillåtet att berätta om den kommande babyn för släkt och vänner. Då är den liksom på riktigt, och fram till dess ska man gärna hålla sin trötthet, sitt illamående, sin glädje och sin oro för sig själv. Frågar någon hur man har det borde svaret vara ”som vanligt”.
Statistiken säger att en av fyra kvinnor kommer att uppleva missfall. Men den gången det hände mig kändes det som om tomheten ekade omkring mig. Jag hade fått ett viktigt uppdrag som skulle vara i nio månader och sedan övergå i ett ännu större uppdrag – men plötsligt hade jag inte längre vare sig uppdrag eller riktning i livet. Och jag kände knappt någon som varit öppen med att de gått igenom samma sak.
"När det barn jag just nu bär under mitt hjärta kommit igenom de första skälvande månaderna och fortfarande levde och rörde sig började jag känna att det tidigare missfallet var något jag kunde nämna på ett ganska alldagligt sätt. "
När det barn jag just nu bär under mitt hjärta kommit igenom de första skälvande månaderna och fortfarande levde och rörde sig började jag känna att det tidigare missfallet var något jag kunde nämna på ett ganska alldagligt sätt.
Det som sedan hände var att jag mötte medkänsla och överraskande ofta andra berättelser om graviditeter som gått om intet eller om väldigt lång väntan på det där positiva graviditetstestet. Ibland korta konstateranden, ibland längre berättelser som spred en slags lättnad omkring sig.
Vad vi än gått igenom är vi knappast ensamma om den svåra upplevelsen eller om de mörka tankarna. Med lite avstånd till upplevelsen kan man välja att dela med sig av den. Jag väljer att vara den som jag själv saknade när det kändes som värst, den som säger: Jag också. Du är inte ensam.
Om en av fyra kvinnor får uppleva det här är det fortfarande konstigt tyst om missfall. Tystnad göder ofta skam, som om det skulle vara något fel på den som inte fick behålla sin graviditet, den som blev fråntagen drömmen om att bli förälder?
Nu tycker jag att det är dags att prata om missfallen. Om de som redan har hänt, och de som vi fasar för. Att de händer, att det gör ont och att alla positiva graviditetstest inte leder till en baby nio månader senare – inte ens i de fall där allt de väntande vill är att graviditeten ska sluta med en levande baby.