Vi är på väg in i ett nytt normalläge i pandemin
Om det är något de senaste ett och ett halvt åren borde ha lärt oss så är det att man ska vara försiktig med att räkna ut coronaviruset. Det har vi till viss del sett i Finland under hösten, då vi trots en rätt hög och stigande vaccinationsgrad ändå haft en konstant hög nivå av nya coronafall. Förhoppningarna om att coronan så småningom – när en tillräckligt stor del av befolkningen är vaccinerad – skulle bli ett minne blott ser ut att grusas. Snarare verkar det vara så att vi är på väg in i ett nytt normalläge där vi får acceptera att coronan är, om inte en del av vardagen, så i alla fall ett ständigt orosmoln vid horisonten.
Målsättningen i Finland har varit att släppa alla restriktioner när man nått en vaccinationsgrad på 80 procent. Men när Institutet för hälsa och välfärd och Social- och hälsovårdsministeriet gav en lägesbild av coronapandemin förra veckan lyfte man också fram att det måste finnas en nödbroms att dra i ifall coranaläget plötsligt börjar eskalera igen.
Ett par uppslag framåt i tidningen har vi kollat hur läget ser ut i en del församlingar i andra nordiska länder. Av den kollen framgår att det är de danska församlingarna som kommit längst i återgången till det normala. Det förvånar inte att Danmark är det av de nordiska länderna som kommit längst med att öppna upp samhället i stort. De sista restriktionerna slopades senaste vecka.
På samma uppslag intervjuas Johannes församlings kyrkoherde Johan Westerlund. Det coronaskägg han odlat under pandemin har väckt intresse både i den egna församlingen och i stiftet i stort. Löftet har varit att skägget åker av när församlingen kan fira gudstjänst utan restriktioner, och nu är det snart läge att dra fram rakhyveln. I oktober ska församlingen fira en festgudstjänst med barn, ungdomar, körer och förtroendevalda, och Westerlund hoppas att han får se mycket människor i kyrkan då.
Och bra så! Det har talats rätt mycket om kultursektorns utmaningar under pandemin, men faktum är att ur ett besökarperspektiv har också församlingarna varit hårt drabbade av restriktionerna. På grund av pandemin har många församlingsmedlemmar gått miste om en nog så viktig del av sin vardag. Det finns ett uppdämt behov av att få träffas.
Samtidigt finns det hos vissa människor, särskilt bland äldre, en försiktighet inför att återgå till normalläget. I vilken mån den försiktigheten påverkar församlingarna kommer att märkas senast i december i samband med ”julrushen”. Kommer människor då att i samma utsträckning som tidigare våga sitta i välfyllda kyrkor?