Döden må vara en naturlig del av livet men det innebär inte att den känns normal
Jag står bakom den röda lekstugan i en gammal svart klänning som jag har hittat på vinden. Den hänger över gummistövlarna och jag har en säkerhetsnål i ryggen. Jag mässar högt ur psalmboken och sjunger påhittade melodier tillsammans med den lilla församlingen bestående av min lillasyster och hennes kompis Mats. Med tre skovlar mull tar vi ett gemensamt farväl av en mus eller en sork och lägger sen ner en blomma Troligtvis är det den sjunde begravningen på bara en vecka.
När jag inte har begravningsuppdrag läser jag böcker om döden, jag pratar om döden med dem som upplevt och överlevt två krig och jag tillbringar mycket tid på begravningsplatsen med att vattna okända människors gravar. Som tonåring söker jag mig till åldringsvården och ber om att få vara med vid dödsbäddar och liksvepningar och så där håller jag på tills de jag älskar mest dör.
"Som tonåring söker jag mig till åldringsvården och ber om att få vara med vid dödsbäddar och liksvepningar och så där håller jag på tills de jag älskar mest dör."
När jag kryper ner under täcket och håller den viktigaste i mina armar tills hon inte längre finns försvinner också mitt intresse för döden. Det blir tvärtom. Döden blev verklig och obehaglig. Den gav mig en metallisk smak i munnen och jag vill kräkas på platser som påminner mig om den definitiva förlusten. Sjukhus stinker smärtsam saknad.
Döden må vara en naturlig del av livet men det innebär inte att den känns normal. Den kan vara befriande men oftast är den bara brutal. Barns och unga människors död är ju våldsamt sorglig men har man älskat och levt med någon i 50 år så tappar man nog också riktningen av ofattbar ensamhet. För en tid eller för alltid.
"Döden må vara en naturlig del av livet men det innebär inte att den känns normal. Den kan vara befriande men oftast är den bara brutal."
Många år senare jobbar jag ändå som präst. Jag är särskilt bra på just jordfästningar men jag har ännu svårt för dem. Inte svårt som att inte våga gå in i kapellet utan svårt som i låg och ledsen i flera dagar efteråt. Jag frågar kollegerna vid kaffebordet om de upplever samma men de förstår inte ens frågan. ”Du måste vara professionell”, säger de samtidigt, med sockerkaka i munnen. Men är det professionellt att inte känna? Är man en bra präst om man begraver utan att bli djupt berörd av nallar på kistan, änkor som ser ut att svimma, röster som inte bär, mängder av tårar ...?
"Ateisten må flina, skeptikern argumentera och fysikern förklara men om tron på ett möte tröstar, varför inte bli tröstad?"
Jag står i koret i en svart klänning. Med tre skovlar mull tar vi ett gemensamt farväl. Det är oändligt sorgligt men jag tvekar inte en sekund när jag försöker trösta med hoppet om ett återseende. Ateisten må flina, skeptikern argumentera och fysikern förklara men om tron på ett möte tröstar, varför inte bli tröstad? Varför inte vara emotionell istället för rationell, om det gör att man står ut? Varför inte våga tro om man ändå inte kan vara säker?