Hoppet och det nya står sida vid sida med ändligheten och tröttheten
Vi har flyttat. Fyrahundra kilometer i nordlig riktning, jag och min familj. Jag har sorterat, slängt och gett vidare. Försökt skapa system; om ordning finns till det yttre kanske det känns inuti också. Det säger åtminstone ordningskonsulterna. Jag har vaknat energisk, tänkt att nu ska jag få underverk till stånd, för att en halv dag senare stå tvehågsen bland halvfyllda lådor.
Beslut ska fattas. Ska jag kassera den där handgjorda grejen jag inte är överförtjust i, men som tillverkats med möda och getts till mig med kärlek. Jag hör konsulterna säga att man ska utröna vad som skänker en glädje och vad som bara upptar onödigt hyllutrymme. Men tänk om det är både och? Det finns många saker i mina skåp som irriterar och gläder samtidigt. Livet är så ofta både och. Det är därför det är svårt att sortera.
"Det finns många saker i mina skåp som irriterar och gläder samtidigt. Livet är så ofta både och. Det är därför det är svårt att sortera. "
När jag i flyttkaoset vandrade ner till soptunnorna på gården med en ugnsform, vars beläggning börjat lossna på ett hälsovådligt sätt, och med en flaska utgången fiskleverolja tänkte jag att det är tillvaron i ett nötskal; udda saker som inte går ihop, som pockar på din uppmärksamhet, som kräver att just du tar itu med dem trots brist på ork, intresse och tid.
En flytt kan kännas som att se sitt liv i komprimerad form. Nallen från min barndom börjar se kutryggig ut, på vinden ligger mapparna från studietiden (allt låg framför mig då), i en låda samsas små minnen från vårt bröllop (vilken fest det ändå blev), i ett skåp står medicinförpackningen från dagar av oro (vi svetsades ännu tätare samman), längst bak den töntiga lilla souvenirgrodan med sombrero och cigarr (vi har fått resa). Så passerar tio år, eller tjugo eller en halv livstid. Och jag kan inte hjälpa att jag tänker på hur många flyttar jag har kvar. Sådant gör ju allt bara tyngre, men ändå. Hoppet och det nya står sida vid sida med ändligheten och tröttheten. Sådant är det svårt att sortera i.
"Sådant är det svårt att sortera i."
Någonstans i fasen av uppackande och oro inför ny skola, nytt hus, nya rutiner sitter jag och tänker att fridsfurste har kommit att bli mitt favoritord, det kräver ingen hyllplats. Jag kan se honom framför mig, rustad som en gladiator, ändå ödmjuk som den som aldrig krävt att bli lyssnad till. Jag tänker att den fursten tar jag gärna med mig, överallt. För att orka med en flytt till, för att påminnas om att mina bestyr i slutändan är av överkomlig karaktär. För att känna mig lugn i tider av förändring.