Det handlar om många mäns rädsla för en tunn, krackelerande yta
Det pratas mycket om giftig manlighet och om orsakerna till att pojk- och manskulturen hela tiden återskapar och upprätthåller mekanismer som gör pojkar till män med benägenhet till våld. Många blir lätt arga av sådant prat, de kan till exempel indignerat konstatera att ingen människa är giftig. Som om det skulle handla om det. Nej, det handlar om strukturer. Och det handlar om många mäns rädsla för en tunn, krackelerande yta. Det handlar om feghet.
"Som om det skulle handla om det. Nej, det handlar om strukturer. Och det handlar om många mäns rädsla för en tunn, krackelerande yta. Det handlar om feghet."
Jag avskydde den manlighet jag såg omkring mig då jag själv växte upp. Speciellt från cirka femton, sexton års ålder började jag iaktta hur mina skolkamrater blev buffligare och mer högljudda. Jag lade märke till att det inte längre fanns något utrymme för osäkerhet eller sårbarhet i många av mina vänskapsförhållanden till pojkar. Om något föreföll hota självkänslan var det något man skulle slå ifrån sig. Om något eller någon hotade få en att tappa ansiktet, då skulle man visa sig stark och osårbar hellre än att medge att det kanske fanns en orsak till att någon ställde en mot väggen för någonting.
Allt det här är väldigt karikerat skrivet, det är jag medveten om. Men om jag inte lyckas säga någonting annat av vikt, vill jag säga detta: många män är mycket bräckliga i sin självkänsla, och de har formats av en kultur där de inte lärt sig att hantera sådant.
"Men om jag inte lyckas säga någonting annat av vikt, vill jag säga detta: många män är mycket bräckliga i sin självkänsla, och de har formats av en kultur där de inte lärt sig att hantera sådant."
Därför behöver vi samtal, övningar i empati. Män måste börja lära sig att utöva en större och ärligare introspektion, att prata mer, och att inte skjuta tankar och känslor ifrån sig, till exempel känslor som skuld, skam, tvetydiga sexuella attraktioner. Många har nämligen lärt sig att det är lättare att slå ifrån sig, både fysiskt och psykiskt, än att låta en insikt landa i en efter en process av stundvis plågsam introspektion. Problemet är bara att man inte växer som människa genom att slå ifrån sig. Man kanske rentav blir lite mindre, man tillåter sig själv att vara mindre, uttrycka mindre, förstå mindre, känna mindre, älska mindre.
Så hur ska vi gå till väga för att få till stånd en förändring? Det har delvis redan skett under de senaste årtiondenas gång, men det går för långsamt. Vad kan kyrkan göra? Vad kan ni präster göra?
Den sista respons jag vill ha på denna kolumn är ”men inte alla män”, men jag befarar att det är det som många av er läsare vill säga mig efter detta.