"Läs det här som ett kärleksbrev i miniatyr till bägge mina barn, min fjortonåring och min adertonåring."
För ett tag sedan satt min dotter och jag i köket. Jag var upptagen med något hushållsbestyr och hon satt vid köksbordet och betedde sig som den fjortonåring hon är, medveten om att jag så småningom höll på att tappa tålamodet en aning eftersom jag ju förstod att hon helt med vilje försökte gå mig på nerverna. Jag blev inte arg, men till sist sa jag något i stil med att hon fick lov att lägga av nu. ”Vadåå?” undrade hon. Jag sa att hon bara försökte irritera mig. Vi var båda på gott humör trots att jag blev lite enerverad på hennes fasoner, vi skrattade rent av lite, och så till sist frågade hon mig: ”Det är ju ditt fel att jag finns. Så vad är det som är så kul med att ha barn?”
Det är en bra och ärlig fråga, som jag ska försöka svara på i all korthet.
Läs det här som ett kärleksbrev i miniatyr till bägge mina barn, min fjortonåring och min adertonåring.
Det finns ingen större glädje för mig än ni två. Jag är aldrig lika glad och upprymd som då jag ser och hör er samtala och utbyta funderingar och skämt med varandra. Era röster och ord berör mig som inga andra någonsin kan.
"Jag beundrar att ni är så kompromisslöst empatiska och solidariska. Ni vägrar sparka neråt."
Jag beundrar att ni är så kompromisslöst empatiska och solidariska. Ni vägrar sparka neråt. Ni vägrar säga något elakt, och om ni någon gång gör det ser jag hur innerligt ni ångrar er, att ni önskar att ni inte hade gjort det. Jag ser på er att det aldrig ger er någon njutning att hämnas eller att befinna er i situationer där ni, om ni var annorlunda än ni är, skulle kunna njuta av skadeglädjens sötma. Jag kan se beslutsamheten i era ögon då ni tar vänner som andra bråkar med eller förtalar i försvar.
Ni har båda personligheter som det är ett privilegium att lära känna. Ni står för vem ni är. Ni vågar säga ifrån då någon behandlar er illa. Ni vågar formulera era egna tankar och odla värderingar som står i linje med vilka ni upplever att ni är, och ni är starka nog att stå emot det grupptryck som så ofta utmanar er känsla av er själva. Jag ser hur ont det här ibland gör i er, eftersom det får er att känna er ensamma. Stå på er. Jag är alltid på er sida.
Möjligen har alla föräldrar ett guldskimrande flor över ögonen då de ser på sina barn. Kanske det. Men jag har blott en liten del i det att ni är de människor ni är, och även många andras vittnesmål om er liknar mitt eget. Det är bland annat det som är så kul med att ha barn.