Knutby i fokus igen
I dagarna landar ännu en dokumentär om den lilla församlingen i Knutby som under många år återkommande skapat stora rubriker, inte minst i Sverige. Fokus i denna dokumentär från HBO (läs mer på sidorna 14–15) ligger till stora delar på det mord och mordförsök dåvarande pastorn Helge Fossmo lyckades förmå barnflickan Sara Svensson att utföra. Just den här delen av Knutbydramat är naturligtvis det mest tragiska: en människa fick sätta livet till, samtidigt som ytterligare en person bara var en hårsmån från att bli mördad.
Det som ändå slår en nu efteråt, när man hör berättelser från Knutby, är att det som hände efter morden är snudd på lika anmärkningsvärt som det som hände innan. Dels det att församlingen kunde överleva den mediestorm som följde efter morddramat. Men också det faktum att de osunda drag som präglat i synnerhet församlingens inre kärna kunde fortsätta för att på slutet till och med eskalera. Detta innan hela församlingen brakade ihop när det visat sig att en av pastorerna utnyttjat bland annat en minderårig flicka. Med tanke på att så många blickar riktades mot församlingen kan man fråga sig hur det kunde fortgå. Hade inte samhället kunnat göra mer?
"Med tanke på att så många blickar riktades mot församlingen kan man fråga sig hur det kunde fortgå. Hade inte samhället kunnat göra mer?"
En utmaning här är naturligtvis att det i en fri demokrati – med all rätt – är svårt att omyndigförklara vuxna människor. Var och en har bestämmanderätt i sitt eget liv. Men med barn är det annorlunda, här har samhället större möjligheter att agera. Så varför gjorde ingen något?
Just barnens perspektiv lyfts fram i boken ”Knutbyflickan” av Linnéa Kuling, som kom ut i höstas. Linnéas föräldrar flyttade till Knutby när hon var liten och boken handlar om hur det är att växa upp som barn i sektens kärna. Det är skrämmande läsning.
I en kommentarstråd på Facebook går Kuling i dialog med psykoterapeuten Rigmor Robert som står bakom podcasten ”Sektpodden”. Robert har själv varit till hjälp för många av sektoffren i Knutby. Men Kuling är kritisk mot Roberts agerande för barnens bästa.
I kommentarstråden skriver Kuling bland annat: ”Jag kan inte beskriva den bottenlösa sorgen jag kände första gången jag hörde Rigmor berätta att hon sagt åt lärarna på skolan att inte prata med oss barn i församlingen. Att det bästa de kunde göra för oss var att ge oss ’en paus från sekten’. Jag som hade önskat att någon försökt prata med mig! Jag sökte efter någon som kunde bekräfta att den såg att något inte stod rätt till. Kunde inte ta eget initiativ eftersom lärarna, i mina ögon, antingen inte såg eller brydde sig tillräckligt för att ta kontakt med mig – varför skulle jag ta kontakt med dem?”
Så vad blir lärdomen att dra av detta? Det är naturligtvis orimligt att lägga ansvaret på skolan i en dylik situation. Samtidigt är det inte heller rätt att frånta lärarna möjligheten att vara en kanal för barnen. För många barn är skolan ändå en av de få kontaktytor som de har till omvärlden.