"Jag tänker sitta här, som mig själv, arg och liten i vishet, och se på allt detta och sjunga att graven är tom, tills jag är hes"
Människor som utstrålar visdom, de med livserfarenhet och förnöjsamt sinnelag, de hittar kanske ett sätt att betrakta året som gått och bli ännu visare. (Jag tänker inte skriva ut virusets namn.) Jag är mer av den frustrerade och otåliga sorten. Jag rasar över missade chanser, över att inte ha fått träffa mina föräldrar som blir äldre för varje dag, över kramar och smekningar på kinden som blev borta, över att livet är så försvinnande kort.
Och så kommer påsken. Den kan man inte skjuta upp, eller ordna som ett virtuellt möte … ja, vi får ju vara så tacksamma över tekniken. Och jag blir bara mer irriterad. Påsken kommer igen en gång med hela spektret av känslor, sorg som tynger mot jorden, uppståndelseglädje som lyfter mot vidderna.
"Jaha, hej hej Gud, tänker jag. Här är vi då. Hur har du tänkt dig att vi ska göra i år?"
Jaha, hej hej Gud, tänker jag. Här är vi då. Hur har du tänkt dig att vi ska göra i år? Jag hör själv hur jag låter. Men Petrus var också förgrymmad, trotsig och ynklig, försöker jag tänka. Tomas tvivlade, Judas svek och Pilatus föll för grupptrycket.
Kanske påsken får svepa förbi i år, utan att jag noterar den. Ändå sitter jag i soffan en sen kväll och tänker på alla påskhelger jag haft. På soliga påsklördagar när vi, föräldrar och syskon och barn, druckit kaffe på verandan, gömt chokladägg i vardagsrummet och tänt påskbrasan i skymningen, sett på gnistorna som stigit mot den mörkblå rymden.
Jag tänker på alla påsksöndagar jag suttit i bänken i min hemkyrka och lyssnat till barnkören som högt och oblygt sjungit om den tomma graven. Jag har tittat på de klargula påskliljorna framme i kyrkan, på ljuset som silat in genom fönstren, på byborna i bänkarna. Och jag tänker, trots att jag inte får uppleva det konkret i år, att från den här kyrkbänken reser jag mig aldrig! Aldrig! Jag tänker sitta här, som mig själv, arg och liten i vishet, och se på allt detta och sjunga att graven är tom, tills jag är hes.
Ibland presenterar min yngre pojke en rad med gruvligheter han, i den värsta av världar, kunde göra sig skyldig till och frågar: Skulle du älska mig ändå? Ja. Vad du än gör, säger eller tänker kommer jag alltid att älska dig, svarar jag.
Och själv känner jag trots allt Guds ömma blick på mig, kanske mer nu än många gånger förr. Det är det som är påsk. Också i år.