Av allt det som den kristna tron består av är det just hoppet jag förstår mig minst på
Jag har aldrig riktigt förstått mig på hopp. Av allt det som den kristna tron består av är det just hoppet jag förstår mig minst på.
Vad är egentligen hopp? Är det att önska sig något bättre? Är det ett kall efter en positiv förändring av något slag? Är det att vända sig bort från verkligheten och sträcka sig efter en dröm i stället? Är det en önskan om att få eller uppnå det man ännu inte har?
Nej, jag förstår inte.
För mig är det snarast som den danska poeten Theis Ørntoft skriver i en dikt: ”varje gång någon uttrycker hopp inför det bestående / mår jag fysiskt dåligt”.
Det jag är lite allergisk mot är att hoppet alltför ofta verkar innehålla en slags lamslagenhet eller apati. Maktlöshet. När någon vi håller kär mår dåligt säger vi: Jag hoppas det blir bättre. Finns det inte en lathet i det? Kanske en konkret gärning för den andres skull skulle ha större effekt. Laga en varm, god måltid åt den som inte mår bra. Köp en blomma i stället för att säga något om hopp, eller skriv ett brev där du uttrycker varför människan i fråga är viktig för dig och varför hen är värdefull.
Det finns ju givetvis en metafysisk sida av hoppet, den som är aktuell när vi talar om kristendom och hopp. Vi hoppas på räddning, vi hoppas på evigt liv, vi hoppas att Gud tar hand om allt till sist. Men tomma ord om hopp som inte backas upp av några konkreta handlingar förvandlas snart till ett kallt, hårt hån.
Jag har sett många kristna tala om hopp utan att ändå erbjuda den hungrige lite mat. Alltför många som varmt talat om den kristna familjen och hoppet om ett evigt liv samtidigt som många andra har befunnit sig utanför de upplysta rum och salar man hållit sina gudstjänster i.
Inte ens i dessa tider av pandemier och allmän oro över framtiden kan jag frambåda någon större entusiasm över hopp. Jag vet inte vad det i slutändan beror på. Hellre än att hoppas på något osäkert, väljer jag medan jag ännu kan att försöka göra mitt liv till det jag vill att det ska vara.
Det jag uppskattar mest i Jesus som han framställs i Bibeln är alla hans konkreta handlingar och gärningar. Han nöjde sig inte med att säga ”Jag hoppas att dina fötter blir rena”, utan han böjde sig ner för att tvätta de fötter som var smutsiga.