Jag har tejpat upp henne bredvid diskhon. Dubbelsidig tejp som vägrar att hålla, så med jämna mellanrum måste jag dunka fast henne igen med hårdhänt hand. Någon invänder kanske och tycker att heligt folk ska stå på virkade dukar, omringade av plastblommor och silverkandelaber, men jag vill inte gå till ett altare. Jag vill att hon är med mig där jag står, axel mot axel medan jag skrapar bort grötrester och fiskar upp spagetti ur avloppet.
Det är länge sedan jag bombade henne med frågor om jungfrufödslar och patriarkala strukturer. Idag vet jag att man hamnar där man hamnar med förvånansvärt många saker. Bilmotståndaren får plötsligt så många ungar att de inte ryms på cykeln. Feminister gifter sig med chauvinister. Konservativa kristna får ett homosexuellt barn. Det blir sällan som man tänkte fast man tänkte och tyckte så mycket.
"Konservativa kristna får ett homosexuellt barn. Det blir sällan som man tänkte fast man tänkte och tyckte så mycket."
Idag handlar det om helt andra saker. Jag lutar pannan mot ett fläckigt skåp och delar den delen av mitt liv som få andra fattar. Inte fattar för att de själva inte har erfarenheten, inte fattar för att de inte kan omfatta att min bakgård är så lerig när framsidan är klippt med sax. Men hon om någon fattar att omgivningens beställning på moderns milda blick absolut inte har något med verkligheten att göra. Blicken är ju sällan mild och mjuk när man är mamma till en utmanande unge som inte har vett att tiga utan hellre tar stryk.
Hon kommenterar lågmält den gamla adventsstaken i fönstret, att hur fin den än är så får hon ångest när hon minns de sista veckorna av sin graviditet. Det hade inte behövts något ultraljud för att konstatera att barnet var annorlunda, det visste hon redan innan klänningen börjat spänna. Hela väntetiden var bara ovisshet, så när budet om skattskrivningen kom föll hon bara ner på en stol och grät. Det enda hon hade önskat var att få föda där hon var trygg, men byråkrati och omstruktureringar bryr sig sällan om trygghet, och till slut hade hon gått ut till de andra med en liten påse med det viktigaste.
Fast allt sen gick bra, just den natten när barnet föddes, blev det som kom sedan så mycket svårare.
”Små barn är små bekymmer …” sa jag och hon nickade med blicken riktad mot osorterade plastburkar och udda lock, men jag tror inte att det var kaoset i diskskåpet som hon tittade på.
Jag tog en kaffe och satte mig på golvet. Hon tittade på mig från väggen. Färgen flagade från hennes blåa mantel, färgen flagade från mig. ”Vi har varit till nytta och det får gärna synas, eller hur? Det är hängivenhetens pris.”