Jag hade tänkt skriva något om advent, kryddat med lite humor och mys. Men det blev inte så. Jag läser dagstidningen. I flyktinglägret Kara Tepe i Grekland har en åttaåring försökt hänga sig. Lite yngre än vår äldsta pojke, tänker jag. I Sydösterbotten avslöjas en härva av sexuella övergrepp mot barn som får de mest härdade att säga att sådan grymhet sällan skådas.
Mitt nyhetsläsande slutar som det brukar. Jag sitter med hakan lutad i handen och ser ut genom vårt fönster. Jag biter ihop, som för att hålla avgrunden stängd. I mitt inre frågan: Var är du i allt det här? Men världen där ute är novembergrå och tyst, och frågorna ekar tomt.
Jag tar en promenad med min nioåring. Vi pratar mycket, går långsamt, andas djupt, ser på vattnet. Det hjälper mig lite. Under dagen kommer ordet motkraft till mig, gång på gång. Jag börjar klamra mig fast vid det. Jag betalar in en summa till Unicef, en summa som är en del av ett välgörenhetslopp de sprungit i skolan för länge sedan, men som jag har glömt att betala. Varv efter varv sprang eleverna tills mjölksyran brände. De löpstegen är en motkraft.
Och jag tänker på att mina barn reagerar starkt när vi går förbi tiggare, och frågar om de får lägga en slant i deras pappersmuggar. Det får de. Empati är en motkraft.
"Och jag tänker på att mina barn reagerar starkt när vi går förbi tiggare, och frågar om de får lägga en slant i deras pappersmuggar. Det får de. Empati är en motkraft."
Det ger mig stor tillfredsställelse att hämta hem mina barn en ruggig kväll i december, se till att de är varma, säga att jag saknat dem under dagen. Steka köttbullar så de blir mätta, och prata vid middagsbordet om dem som behöver vår empati och vår hjälp. Det kan jag göra, för just de här två barnen.
Jag skriver en kolumn, jag som har en röst och ett forum. Och så tänder jag ett ljus, ett vitt och rakt och ensamt ljus på vårt bord, för alla dem som inte har den rösten, för dem som sitter i ett översvämmat tält i ett flyktingläger, för barn som ropar i desperation, men ljudlöst och inåt, av rädsla eller för att ingen längre lyssnar.
Min sexåring som har funderat mycket på döden sa häromkvällen: ”Vi har livet, och så har vi döden.” Så är det. Just nu har vi livet. I det livet kan vi våga bli berörda av andras lidande, vi kan välja att prata om det, vi kan möta en blick, vi kan bidra, vi kan tända ett ljus.
Vi kan vara en motkraft.