Den låga tröskeln för hjälp är en orsak till att människor väljer att höra till kyrkan
På nyhetssidorna i det här numret skriver vi om hur kyrkan hanterar förtroliga samtal och om att inga register förs över det som sägs i samtalen. Det här är en viktig fråga inte bara därför att alla som söker hjälp borde få vara trygga i att det de säger inte kan spridas vidare på nätet i framtiden – utan också för att kyrkan lyssnar till många förtroenden varje vecka.
När människor faller genom välfärdssamhällets skyddsnät är det ofta kyrkan som fångar upp dem. Diakonin frågar inte efter en remiss och kan fungera snabbt i de fall där den hjälpsökande är tvungen att vänta länge på hjälp från samhället. I september skrev vi om en Esbobo som fick träffa församlingens diakon för samtal när väntan på tid till mentalvården var för lång.
»Kyrkan lyssnar till många förtroenden varje vecka.«
Även ungdomsarbetsledarna kan agera skyddsnät. I våras skrev vi om en ung kvinna som led av svår ångest och självskadebeteenden i tonåren. Ungdomsarbetsledaren i den församling där hon var aktiv hade lärt sig att se när ungdomar mår dåligt. Hon lyssnade, envisades och följde med den unga till vården, om och om igen.
Kyrkan stöder också genom att erbjuda plattformer för relationer. Det kan handla om familjerådgivning eller samtalsgrupper för sörjande – men också om kaffestunderna i samband med gudstjänsten eller babyrytmiken.
Den låga tröskeln och det faktum att kyrkan hjälper utan att fråga människor om de är troende inte uppges ofta som en orsak till att människor väljer att höra till kyrkan och betala kyrkoskatt.
Där kyrkans säkerhetsnät finns är det finmaskigare än samhällets skyddsnät, men så är meningen inte heller att kyrkan ska bära hela ansvaret över lång tid. Däremot hjälper kyrkan till att lappa hålen och hålla folk på benen, till exempel tills socialens byråkrati hinner i kapp eller tills mentalvården tar emot. Ett annat konkret exempel är den matutdelning som kyrkan inledde under lågkonjunkturen i början av 90-talet men som numera verkar fylla ett kontinuerligt behov i samhället. Den visar att kyrkan som aktör i tredje sektorn vid sidan av att agera tillfällig bro också är beredd att bära ansvar under långa perioder – när det krävs.