Trodde du att #metoo var något som hände den där ena gången?
Jag kunde inte läsa dem alla. Ett konto jag följer på Instagram delade bild efter bild av anonyma berättelser från sin inkorg. De var vittnesmål från kvinnor.
”Jag var 13 år”, ”på min första arbetsintervju”, ”jag var på en löprunda”, ”på en kompis födelsedagsfest”.
Trodde du att #metoo var något som hände den där ena gången? Nej, det fortsätter varje dag.
En del av vittnesmålen handlar om trakasserier på sociala medier. Att synliggöra just dem är något av kontoskaparens mission.
Som när en man kommenterar ett foto av några unga kvinnor i bikini. Kommentaren är elak, vulgär, objektifierande och tiotals andra fördömer hans ord. Men han står fast vid dem, gräver sig djupare. Ingen ursäkt, ingen ånger.
Sociala medier är nämligen inte den riktiga världen, säger de som gör som han. Här står rätten att uttrycka sin åsikt över allt annat. (Den amerikanska ivern för yttrandefrihet har starkt inflytande på vissa delar av nätkulturen, har jag märkt.) Gillar du inte uppmärksamheten? Då är det kanske bäst för dig att du håller dig härifrån.
"Låt oss förresten begrunda några bekanta ord som används för att säga hur den som utsätts för kommentarer som de här ska handla: Vänd andra kinden till."
Låt oss förresten begrunda några bekanta ord som används för att säga hur den som utsätts för kommentarer som de här ska handla: Vänd andra kinden till. Jag tänker att när uttryck är så djupt rotade i vårt språk och medvetande blir orden som sanningar i sig. Då kan de utnyttjas för nya ändamål – också för att tysta och passivisera.
Vi säger: Synden straffar sig själv. Att hämnas är ingen lösning. Vi vill tro att den som handlar orätt förr eller senare kommer att få stå för konsekvenserna.
Men tänk om någon hjälper konsekvenserna på traven? funderade en av dem som betraktade händelseförloppet i den här kommentarstråden. Kanske någon skickar ett artigt mejl till den arbetsplats som står listad i kommentarskrivarens offentliga användarprofil?
Det som händer är att försvararna dyker upp. De skriver: Varför tar du dig rätten att förstöra hans rykte, hans liv? Det var bara en dum kommentar på internet. Han är egentligen en bra typ, en bra pappa till sina döttrar – tänk nu på dem!
Men jag är nog inte den enda som undrar: Ifall någons liv och rykte blir förstört för att människor får veta vad personen uttryckt i ett offentligt forum – vem är det då som förstört dem?
.