Det första snöfallet kommer som en chock. Med ens är allt annorlunda. Fukten tränger in genom alla tygfibrer. Marken under fötterna är främmande och oberäknelig.
Livet kan aldrig bli som förr. Men även om det inte känns så just nu, blir sekunderna minuter, och minuterna timmar, timmarna dagar och dagarna veckor. Så småningom blir det också en vardag som bär.
Vi närmar oss alla helgons dag, då sorg och saknad kommer oss nära. Du kanske har en grav att gå till för att tända ett ljus. Kanske du tänder ett ljus intill ett fotografi på din byrå. Kanske din sorg inte har någon adressat, för att den aldrig kom att förkroppsligas i någon.
"Hur man än försöker förbereda sig och tänka sig in i hur det skulle vara eller kommer att bli, kan man inte helt föreställa sig det förrän man är där, i sorgen."
Hur man än försöker förbereda sig och tänka sig in i hur det skulle vara eller kommer att bli, kan man inte helt föreställa sig det förrän man är där, i sorgen. Man kan överraskas både av sina egna känslor och av de tankar och frågor man slås av.
Sorg utmanar. Det kan vara svårt att finna sig i att saker är som de är. Hoppet kan kännas för ogripbart och blekt för att man ska kunna luta sig mot det. Det kan vara svårt att kännas vid sina – ibland motstridiga – känslor. Man kan behöva växa till i ödmjukhet för att kunna be om och ta emot hjälp.
"Sorgen har en sprängkraft som öppnar oss för nya perspektiv."
Men sorgen för också med sig gåvor till oss. Sorgen har en sprängkraft som öppnar oss för nya perspektiv. I mötet med döden och ändligheten blir avståndet kortare till det som är verkligt värdefullt, till det vi faktiskt bryr oss om. Plötsligt ser vi med andra ögon både på oss själva och på de människor vi har i vår närhet. Det är inte givet att någon av oss lever. Plötsligt kanske frågan om hur Jesus kunde födas av en jungfru inte längre bekymrar oss, och vi kastar oss i famnen på Gud. Du måste finnas.