För några år sedan gick jag in i Åbo domkyrka en solig eftermiddag. Doften från stenvalven som dröjer sig kvar från medeltiden slog emot mig. Det var lika lugnt och skönt som under studietiden att vandra omkring i katedralen. Jag mindes hur jag ibland sökte lugnet och den ordlösa närvaron av någon som är större just här. Jag bodde granne med domkyrkan, bara några hundra meter från porten. Klockorna som slog några slag en gång i kvarten har för alltid delat upp min timme i fyra delar.
En vandring i domkyrkan innehåller en del överraskningar. I ett av sidovalven slås jag med häpnad. Jag möter Jesus Kristus avbildad på ett kors. Men han är utan armar! Jag har till en början svårt att förstå hur det kan vara så. Jag har inte sett något motsvarande någon annanstans. Krucifixet liksom fyller upp sidovalvet med sin intensiva närvaro och kallar mig att sitta ned på en av stolarna framför. Vad har hänt med den här skulpturen? tänker jag medan tystnaden är mycket närvarande.
Kristus utan armar. Det känns som att krucifixet har ett budskap. Under valven, i stillheten, hör jag Jesu uppmaning till lärjungarna att de skulle fortsätta hans verk på jorden. Jesus behövde människor för att hans rike skulle gå framåt och Guds kärlek bli känd. Uppenbarligen behöver han armar och händer ännu idag. Här och nu.
"Kristus utan armar. Är jag, är vi kallade att vara hans armar och händer? Ja, så måste det ju vara."
Jag går ut efter en stund av tyst meditation framför krucifixet. Den stora porten glider upp. Det känns som att katedralen uppmanar mig att minnas vad jag fick vara med om därinne. Bruset från trafiken på den livligt trafikerade leden in mot Åbo centrum slår emot mig. Kristus utan armar. Är jag, är vi kallade att vara hans armar och händer? Ja, så måste det ju vara.
Världen och vårt samhälle har drabbats av ett virus som märks i allas vår vardag. Ansiktsmaskerna, avstånden, säkerhetsföreskrifterna och begränsningarna påminner oss om att vi kämpar mot en gemensam fiende. Hålls frisk! uppmanar vi varandra. Allt medan en del känner sig isolerade och ensamheten breder ut sig. Många är trötta och utmattade av alltihop.
Vi får inte heller röra vid varandra som förut. Inte ta i hand, inte kramas. Men vi kan fortfarande använda händerna till att hjälpa varandra, bära matkassar, ringa, skriva hälsningar, hjälpa till med städningen, ge ett bidrag eller ställa upp där någon behöver oss. Med våra händer och armar kan vi visa att vi bryr oss. Då är Jesus Kristus närvarande. Även om det doftar handdesinfektionsmedel.