Vi har köpt ny soffa. Försäljaren rekommenderade en sprej som effektivt skyddar möbeltyget mot smuts och fukt. En dag när jag är ensam hemma sprejar jag hela hörnsoffan noga. Kemikalielukten sprider sig stark och frän. Jag vädrar och tänker att det här måste vara skadligt för lungorna, även om det står eco friendly på flaskan. Efteråt testar jag resultatet. Försiktigt häller jag en liten droppe med vatten på sittdynan. Den ränner iväg som en störtloppsåkare mot ryggstödet. Inte minsta lilla fukt sugs in i dynan. Fascinerad häller jag lite mer vatten och iakttar den klara droppen när den åker ner i golvet. Det här skulle vara något för tv-shop, tänker jag.
Jag kunde själv behöva en sådan produkt. Tänk att få spreja sig snabbt och flyktigt och sedan vara resistent för ett tag, inte så att man tappade bort sin empati, men så där så att en del onödigt fick rinna av en.
Jag kunde tänka mig lite sprej när någon kyrkligt färgad debatt drar igång med buller och bång. När folk i olika läger är arga och jag borde kunna formulera någon slags genomtänkt åsikt, men bara vill gömma mig. Eller om många plötsligt skulle ta illa vid sig på grund av något jag skrivit, då skulle jag genast rusa till städskrubben, hålla andan och spreja mig ordentligt.
Och tänk om sprejen kunde ta udden av ens värsta rädslor och kontrollbehov. Jag har självsäkert hävdat att jag kommer att välkomna tiden när barnen blir mer självständiga. Men plötsligt sitter jag där, hudlös och överraskande sorgsen när äldre sonen är borta ett par dagar och lever livet på en sommarstuga. Sjön där är djup. Och tänk om han får hemlängtan.
Ju längre in i den här kolumnen jag kommer, desto tydligare blir det för mig att sprejen skulle få stå orörd, trots allt. Jag är medveten om att jag skonats från mycket när jag kan säga så. Men när jag är som mest orolig påminns jag om min litenhet, att jag behöver andra och att jag behöver min tro. När jag längtar som mest efter mina barn förstår jag vad välsignelse är. När jag slås av en fruktansvärd rädsla för döden står det klart för mig hur mycket jag älskar varje vanlig dag. Och när jag är orolig över att jag ska översköljas av enorm ilska för att jag sårat någon, inser jag att det går att välja självrannsakan och eftertanke.
Vem hade jag varit i dag utan det som smärtat, ilat och molat? Vem hade jag varit utan det som väckt bävan och längtan och vemod?