Augusti är min favoritmånad, men så är också längtan och vemod något av min paradgren. För trots alla härligheter: kräftkalas i sammetsnätter, blombuketter i barockt överdåd, blåbärsfingrar och kantarellycka, så är augusti bitterljuvt. Snart är den ljuvliga sommaren slut. Jag vill så gärna hålla kvar den så länge som möjligt, dra ut på sommaren, få den att räcka bara lite, lite till. Det är något med augusti som påminner mig om min dödlighet.
"För trots alla härligheter: kräftkalas i sammetsnätter, blombuketter i barockt överdåd, blåbärsfingrar och kantarellycka, så är augusti bitterljuvt."
Jag fyller femtio år denna månad. Jag har aldrig varit den ålderskrisande sorten. Som tonåring längtade jag efter att bli medelålders, men det är något med halvseklet som får mig att stanna upp och tänka efter, en lätt skälvning som knappt ger utslag på seismografen, men den finns där. Plötsligt märker jag förändringarna i kroppen: de blottade tandhalsarna, ögonen som plötsligt inte kan läsa det finstilta, att kroppen inte är lika smidig och stark som förr.
I min tjänst som sjukhuspräst träffar jag människor som inte får fylla femtio, ibland inte ens 40. En människa kan få ett helt, fullödigt liv som är ännu mycket kortare. Jag är tacksam över mina 50 år, över 50 somrar, men för första gången så funderar jag på hur många somrar till jag kommer att få.
”Mitt i livet händer det att Döden kommer och tar mått på Människan. Det besöket glöms och livet fortsätter men kostymen sys i det tysta.” skriver Tomas Tranströmer.
I november ifjol fick jag ett mejl av en vän: Vi måste få prata om döden. Det blev starten på ett samtal som är bland det viktigaste jag fått göra som präst. Jag har fått nåden att i församlingen leda ”Samtal om döden – en existentiell stödgrupp”. Vi är alla där av olika orsaker, några är obotligt sjuka, någon har fått möta döden tidigt i livet, andra är nyfikna. Vi har pratat om rädslor, om föreställningar, hur vi vill bli ihågkomna, hur vi vill leva och hur vi tror att vi skulle vilja dö, om vänner och anhöriga som snabbt vill byta samtalsämne när döden kommer på tal. Vi har haft inbjudna gäster som arbetar med palliativ vård och med begravningar. I coronatider har vi druckit kaffe och samtalat via videochatt och ibland utomhus. Vi skrattar väldigt mycket och ibland gråter vi.
Jag tror att vi behöver tala mera om döden. Jag tror att vi också i församlingarna behöver tala mer om livet före döden, i synnerhet om livet i dödens närhet. Vi måste vänja oss vid tanken på vår dödlighet. Det ger livet här och nu ett extra skimmer, som den mättade doften av gulmåra och hallon.