Föreställ dig det här: Du lägger dig bekvämt och trär en mask och hörlurar över huvudet.
Plötsligt glider du fram över isen med säkra skär. Svetten rinner i nacken under den blåvita tröjan och benmusklerna bränner, men det är med lätthet du för pucken framåt med klubban. Skottet glider in under målvaktens benskydd, publikens vrål ringer i öronen … Euforin brusar genom hela kroppen, ni har vunnit guld!
Min sommarläsning bjöd på en dos science fiction. Just den här idén om en superavancerad virtuell verklighet – som låter användaren stiga in i andra människors verkliga upplevelser och minnen – blev kvar och snurrade i mina tankar en lång stund efteråt. (Tack bara för det Hank Green och boken A Beautifully Foolish Endeavor.)
Tänk dig att du i stället för att läsa en självbiografi verkligen kunde vara med om det som en annan människa upplevt. Tänk dig att du kunde lära dig spela piano, måla, eller tala ett främmande språk genom att kliva in i någon annans huvud – och sedan stiga upp utvilad som efter en god natts sömn.
Eller, ta den där människan som du verkligen inte förstår dig på (Hur kan någon ha sådana åsikter?) – tänk dig att du för en stund på riktigt kunde se världen genom hennes ögon. Skulle du göra det? Vad skulle det göra med dig? Och vad skulle det betyda för mänskligheten?
"Tänk dig att du för en stund på riktigt kunde se världen genom hennes ögon."
I berättelsens verklighet är den fantastiska uppfinningen ingen utopi: tillgången begränsas till dem som har resurser, människor fångas i spelberoende och tillbringar all sin tid i den virtuella världen. Och det visar sig att människor kanske inte är så ivriga att ta till sig upplevelser långt från deras egna.
Är det pessimistiskt att föreställa sig att de flesta skulle välja en bestigning av Mount Everest eller att stå på scenen i en stor arena, framför färden över Medelhavet i en gummibåt eller en vaccinforskares arbetsdag? I ett scenario där varje upplevelse kostar pengar, skulle lockelsen från det glamorösa och spännande vinna över det utmanande och potentiellt ögonöppnande?
Kanske det ändå är bäst att vi aldrig får veta.