Här är jag med mitt korta, men ändå så dyrbara liv, jag lever och finns just nu
”Det där är ju stadens heligaste plats!” hörde jag en Jakobstadsbo utbrista när jag gjorde ett sommarbesök i staden. Talar hen om Pedersöre kyrka? hann jag tänka innan jag förstod att det var klipporna vid havet i Fäboda man upprört diskuterade. Orsaken till diskussionen som snart berör hela staden är att några företagare vill bygga s.k. iglon på klipporna. Tanken är att den som vill och har råd ska kunna boka några dygn i en stor kuvösliknande sak av glas för att kunna se ut över havet och den norrskensbelysta himlen.
Fäboda är allas ställe. De solvarma klipporna som är en bit av urberget, de kilometerlånga sandstränderna och dynerna med utsikt över havet rakt mot Sverige ägs av staden Jakobstad. Här finns inga hotell eller konferensanläggningar eftersom varje försök att exploatera området hittills stupat på en sällsynt kraftig vilja att bevara ett för alla öppet område till havet och stränderna. Hit söker sig stadsborna och turisterna alla tider på året. Den enda serveringen finns i ett café inrymt i en stockbyggnad.
Men en helig plats? Något som är lika eller mer heligt än det vita resliga templet av sten med en kyrkspira som syns ända ut till havet för inkommande sjöfarare? Ja, uppenbarligen. Så är det eftersom vi behöver våra heliga platser. Ställen dit vi får komma när som helst, antingen för oss själva eller med någon som står oss nära. Heliga platser som är avskilda från vardagen och ger oss oförglömliga minnesbilder att återvända till när livet känns motigt eller bara vardagsgrått. Platser som ger kraft och frid.
"Den som någon gång ställt sig på en slät och varm klippa vet känslan. Här står lilla jag på en yta av material från universums tillblivelse."
Den som någon gång ställt sig på en slät och varm klippa vet känslan. Här står lilla jag på en yta av material från universums tillblivelse. Sandkornens antal på stranden är långt färre än himlakropparnas antal ovanför mitt huvud. Här är jag med mitt korta, men ändå så dyrbara liv. Jag lever och finns just nu. Men klipporna och havet kommer att vara kvar mycket längre. Här ute minns jag orden ur psaltaren: ”Gud, du omger mig på alla sidor. Jag är helt i din hand.” Här ute på klipporna öppnar sig en dörr till något större och djupare. I solnedgångens spegling gömmer sig tidens och livets gång. Vackert. Märkligt.
Jag satt en julisöndag i Lovisa vackra kyrka. Under valven som bärs upp av högresta pelare ljöd den vackra och mäktiga orgelmusiken. Jag hade nyss tagit emot nattvarden. Jag såg upp mot den stora Kristusstatyn framme i kyrkan. För en stund befann jag mig i en djupare dimension av tillvaron. Det var samma känsla som ute på klipporna vid sandstranden. Jag kände mig trygg.