Det faktum att många församlingar kämpar med att få plus och minus att gå ihop är inget nytt. Just ekonomin var den starkaste orsaken till att tre församlingar blev en i Pedersöre vid årsskiftet. Som det framgår i intervjun med Kaj Granlund på föregående sida är det ekonomiska läget fortsättningsvis kärvt också i den nya sammanslagna församlingen. Granlund konstaterar att en av utmaningarna är att fastighetsmassan fortsättningsvis är densamma. I Pedersöres fall har man en församling men i praktiken tre församlingshem, och ytterligare någon byggnad som volymmässigt motsvarar ett församlingshem.
De österbottniska lokaltidningarna hade härom veckan ett artikelpaket om församlingarnas ekonomier och i en av artiklarna konstaterade biskop Bo-Göran Åstrand att församlingarna behöver fundera på sina fastighetsstrategier. ”Behövs mängden fastigheter för vår verksamhet?” frågade sig Åstrand och konstaterade vidare att det inte är lätt att sälja en liten kyrka eller ett församlingshem. Sällan ger det några stora intäkter, utan vinsten består snarast i att man blir av med kostnader för underhåll.
I artikeln lyfter Åstrand också utmaningen med kyrkobyggnaderna. Användningsgraden är låg och för församlingarna kan det vara besvärligt att kyrkorna är skyddade som kulturhistoriskt värdefulla byggnader. Och Museiverket har, som Åstrand konstaterar i artikeln, ”starka åsikter om förändringar”.
Där behöver man inte gå längre än till Pedersöres grannförsamling Kronoby för att hitta ett olyckligt exempel. Där konstaterade man för några år sedan att församlingshemmet i Nedervetil hade tjänat ut sin tid och måste rivas. I det skedet övervägde man från församlingens sida möjligheten att bygga om den gamla kyrkan så att den skulle tjäna som både församlingshem och kyrka. Ombyggnaden skulle ha blivit rätt kostsam, men vinsten hade bestått i att man i stället för två fastigheter att underhålla och värma upp bara hade haft en. De planerna fick man skrinlägga efter att Kyrkostyrelsen och Museiverket varit på besök. De konstaterade bland annat att ”kyrkorummet i Nedervetil till sin form och konstruktion är exceptionellt fint” och att ”kyrkan är en 24-kantig timmerkyrka och det finns bara fyra sådana i hela landet” (Österbottens Tidning 3.7.2018). Säkert är det så. Men börjar man se på kyrkorna med de ögonen hittar man säkert något unikt i varje kyrka, något som gör att kyrkan inte kan byggas om.
Utmaningen på sikt består i hitta någon som betalar för kakan. I takt med att församlingarnas skatteintäkter minskar kommer kyrkobyggnadernas underhåll att bli allt mer utmanande för dem. Staten vill knappast axla ett helhetsansvar för kyrkorna runt om i landet. Med en åldrande befolkning och växande statsskuld är det svårt att se att det på sikt skulle finnas mer pengar att hämta. Därför skulle det vara nog så viktigt att alla inser de ekonomiska realiteterna och är beredda att fatta långsiktiga, rimliga beslut gällande kyrkornas användning.