Det var hans första dag på nya jobbet. Han tar två steg i taget upp för trapporna. Skjortan är redan våt över ryggen. Han är inte bara ivrig, han är också nervös. Hans oro var härligt nog helt obefogad, för nästan alla nya arbetskamrater kom fram och önskade honom välkommen, kyrkoherden höll ett litet tal och sen berättade han kort om sig själv och drog några skämt. Många skrattade, det kändes bra.
Efter medarbetarsamlingen letar han efter en anonym mugg i diskskåpet för att att ta lite kaffe när en kollega kommer in. Kollegan är en kul typ och de småpratar en stund innan kollegan frågar honom om han kan ta en jordfästning han själv inte hinner sköta. ”Jag sa till dem att du nog verkar helt okej, fast du är svart”, säger hans broder i ämbetet innan han släntrar ut genom dörren.
Han får nästan svårt att andas. Rasism är vardag för en person med mörk hudfärg i Finland men att den skulle finnas här, i kyrkan, hade han inte ens tänkt att skulle vara möjligt, så han hann aldrig spänna mellangärdet innan sparken kom. När det är dags för hans installation är stämningen plötsligt märklig. Han avskyr att han inte kan skilja på sin intuition och sin rädsla men övertygar sig själv om att han är överkänslig för bortvända blickar.
Kyrkoherden ber honom komma till kansliet för att prata mer om söndagen och nämner, bland många detaljer, att kaplanen är förhindrad att delta. Kaplanen som annars aldrig missar en högmässa och som ständigt satt sig själv som liturg i huvudgudstjänsten har just då semester. Kyrkoherden tar en paus, tittar i golvet och ber honom att inte fundera så mycket på det. ”Man måste respektera att folk har lite olika bagage i den här firman.”
Ett år senare kan han nästan inte lyfta sin egen väska. Den är fylld med erfarenhet av kränkande kommentarer kring hans utseende, hans sångröst och tanternas beundran. Där finns arbetslistor som gör att han aldrig är par med kaplanen och inte heller får hålla gudstjänst i ett kapell där ”ingen vill ha förändring”. När han påtalar problemen inför kyrkoherden så föreslår han arbetshandledning och skickar senare ett mejl om att han ska försöka kompromissa mer, och avslutar med ”pick your battles” och en smiley.
Han tar ett trappsteg i taget. Han avskyr känslan av att han inte vet om det bara är i den här församlingen som man diskriminerar och kränker eller om det finns ett strukturellt problem i hela kyrkan. Men däremot vet han att för att bevara sin tro och sin självrespekt måste han bort. Skjortan stretar igen mot ryggen när han stänger dörren.
(Detta skulle kanske inte hända i kyrkan, men byt ut han mot hon och ”svart” mot kvinna, den diskrimineringen pågår i kyrkan 2020.)