Inga besökare på sjukhusen. Inga besökare på sjukhusen?! Hör ni så sjukt (pun unintended) det låter?
Jag tillbringade tre av mitt livs värsta månader på Esbo sjukhus. I september 2017 hade jag fått en massiv spontan hjärnblödning, med tillhörande grav afasi som gjorde att inte kunde kunde prata alls. Dessutom var halva sidan av min kropp förlamad.
Mitt liv hade krasats sönder och det enda som fick mig att hållas på ytan var min man, familjen och kompisarna. Av cirka 100 dagar hade jag besök 99. De höll mig sällskap, lagade mat hemma som de tog med sig i en termos, ställde frågor fast jag inte kunde svara. Tog med sig böcker och kort fast jag inte klarade av att läsa. Kom med blommor och choklad, fast min aptit var som bortblåst. Mina barn kom med de finaste av teckningar och allt jag kunde göra för att berömma dem var att krama dem länge. Min man låg brevid mig i min sjukhussäng nästan varje kväll (då om någonsin var jag glad att vi var ganska slanka).
Avdelningen jag var på var ny, personalen var stressad och jag hade den värsta ångest jag haft i mitt liv. Videosamtal i all heder, men när man är sjuk är det hud mot hud som är det bästa läkemedlet.
När ungefär tre månader gått fick jag lov att gå på permission varje natt. Jag var fortfarande inskriven på sjukhuset, men jag var där för terapierna – jag skulle ju lära mig att gå och tala på nytt.
De som är inskrivna på ett sjukhus var som helst i världen har inte den möjligheten just nu. Inga besökare och ingen permission, ingen livskamrat, ingen familj och inga kompisar. De får klara sig själva, med sin ångest, ensamhet och sjukhusmaten.
Kanske ni tänker att den som måste bli blindtarmsopererad nog ska klara sig ensam? En sjukdom som går över om ett par veckor kan de flesta nog klara av ensamma, fast det är tungt.
Jag vet nog att vi gör det för ett högre syfte. Jag vet det så väl. Men kan vi inte för en liten stund tänka bort coronapandemin, och sätta oss in i deras situation?
I dag tänker jag på de som är intagna på avdelning tre på Esbo sjukhus, och saknar ihjäl sig efter någon som håller deras hand.