Jag hade hoppats kunna skriva något muntert och lugnande.
Den här våren, hur har den inte förändrat allting.
Men förhoppningsvis kan den här kolumnen vara en aning trösterik ändå. Jag har nämligen repeterat en gammal, lärorik läxa.
Jag pratade häromdagen med min dotter som grät och var mycket ledsen. Hon hade sent en kväll börjat tänka på vad hon skulle göra, vad hon skulle känna om hennes bror, mamma eller jag skulle dö. Eller någon av hennes älskade två katter – som hon ju vet lever avsevärt kortare liv än vi gör. Bara tanken var förkrossande för henne, så hon frågade mig hur hon någonsin skulle klara av att det verkligen händer?
Jag pratade med en bibliotekariekollega om coronaviruset som så komplett har förändrat vår arbetsbild just nu. Ingendera av oss vet hur jobbet kommer att se ut i fortsättningen, för att inte tala om samhället i övrigt. Det är en svår situation, men vi försöker göra det bästa av det.
Jag berättade för en god vän om all den ångest jag känner just nu. Jag är en obotligt social person, jag har inte ord för hur mycket jag saknar mina vänner och mina kolleger. Avskildhet och isolering får mig att känna att jag förgås.
Min dotter och jag pratade länge om sorg och svårigheter, men samtalet mynnade till sist ut i glatt skratt och många gemensamma insider jokes.
Min kollega och jag tipsade varandra om favoritpodcaster som tröstar oss just nu, sådana som handlar om allt annat än virus.
Min vän som jag berättade om min ångest för gav mig tipset att dricka mindre kaffe eftersom stora mängder koffein lär vara ångestframkallande. Ett bra, konkret råd.
Jag träffade min bror en stund. Vi pratade och såg en film i hans etta och då jag skulle gå sträckte han fram sin armbåge mot mig i stället för sin handflata. Vi bumpade våra armbågar och precis när jag skulle vända om och gå sa han med ett stort leende: ”Det var så roligt att se dig.”
Det var länge sedan jag känt mig så uppriktigt glad över en så enkel och ärlig replik.
Så jag känner hopp, även om det inte är lätt.
Använd dina ord, tala med familj och vänner, dela din berättelse med andra. Det var den läxan jag har fått repetera.