Ibland dyker all sorg upp till ytan som i ett slag. När världen ställs på ända, den här gången av coronaviruset, är det inte alldeles lätt att förutse sin reaktion, åtminstone blev jag förvånad över min. Nu om någonsin är det ju viktigt med framtidstro och att finnas till för varandra. Men när beredskapslagen blev ett faktum satt jag i stället i sovrummet, handlingsförlamad, mätt på nyheter och onlinegemenskap, oförmögen att bära upp någon annan än mig själv och i stort behov av att få träffa min familj i Österbotten. Det var inte rädsla för smittan som lade sig som en grå filt över tillvaron, utan något jag inte kunde lägga fingret på.
När jag borde ha jobbat effektivt sörjde jag i stället över att inte få prata med min svärmor, som dog för ett antal år sedan. Hon var rolig och klok och full av liv. Hon hade det vackraste röda hår man kan tänka sig. Jag tror hon hade älskat att umgås med sina pratglada barnbarn. Men hon och min femåring fick aldrig träffas.
Och jag satt och saknade min vän som också dog för ett antal år sedan, saknade så det kändes som ett hål bakom bröstbenet. Jag minns precis hur det lät när hon var glad. Hon lade huvudet lite bakåt och skrattade ett kluckande skratt. Hon sa en gång att jag var som de färgade sidorna i Kalle Ankas pocket. Det är den finaste komplimang jag fått. Jag skulle vilja säga det till henne just precis nu.
Sorgen är sådan. Vi tror att den lagt sig till ro bredvid oss, men plötsligt reser den sig och ruskar om oss, påminner oss om hur outhärdligt livet kan vara. Senare läser jag en artikel om att det obehag vi nu upplever i och med coronaviruset kan betecknas som sorg.
Jag gjorde en intervju med en klok kvinna. Vi talade om kriget, känslomässig karghet och om hur det funnits så många på våra hemorter som kunde ha studerat vidare. Alla de där med ett vaket intellekt och stor respekt för bildning. Men de fick aldrig chansen. Hon sa med eftertryck: ”Livet är så sorgligt. Det kommer vi inte ifrån.” Vi satt tysta och begrundade det. Jag kommer alltid att minnas det ögonblicket. För vi måste inte alltid släta över. Ju äldre jag blir, desto mer vördnad känner jag för de stunder då vi är hudlöst ärliga om vår sorg; sant uppriktiga om hur vi varit svaga då vi hade hoppats på styrka och hur vi trots besvikelser tagit oss vidare.