Jag är dålig på att ha sjuka barn. Det finns ju föräldrar som lägger i en växel till när en liten panna är för varm eller när tvättmaskinen kör varv efter varv med nerspydda lakan. Jag är inte en av de föräldrarna. Jag tappar snarare alla mina växlar när någon här hemma blir sjuk. Det enda jag vill är att allt ska vara som vanligt.
Nu är ingenting som vanligt. Coronaviruset har vänt upp och ner på hela världen. I skrivande stund är det dag ett med stängda skolor i Finland och vår nya hemmatillvaro ser väl ut ungefär som alla andras. Alltså inte så bra. Ett av mina barn jobbar tappert med sina skoluppgifter, turligt nog klarar hon det mesta själv eftersom jag tvingats inse att jag inte kan hjälpa till med procenträkning ens om jag vill.
Ett annat barn har blivit klar med sina skoluppgifter redan för flera timmar sedan och har tyvärr inte genomgått någon personlighetsförändring som skulle innebära att han plötsligt blivit bra på att sysselsätta sig själv. Så medan jag försöker göra mitt eget jobb och räkna procent får jag också komma med konstruktiva sysselsättningsförslag som om jag hade betalt per idé. Det har jag inte. Det tredje barnet – tyvärr treåringen – härjar ensam i köket. Hon ropade just att hon lagar mat och diskar, och jag har inte råd att gå och kolla vad det egentligen innebär. Jag inser ju att det knappast är så att middagen är klar och lunchen undanstädad, men det får liksom vara vad det vill just nu, jag behöver desperat några tysta minuter för att jobba.
Ja, jag tycker det är lite jobbigt. Men jag vet samtidigt att jag är bättre rustad för det här läget än de flesta andra. För det första finns det inte en enda hypokondrisk gen i hela min kropp och för det andra stod jag väldigt långt bak i kön när Gud delade ut perfektionens gåva. Jag fick bara smulorna som blev över när andra roffat åt sig. Om ens det. Och nu kommer det till pass, för nu blir ingenting perfekt. För någon av oss. Nu måste vi sänka kraven, nu måste vi bejaka nya omständigheter. Vara nådiga med oss själva och minst lika nådiga med varandra. Vi måste leva med att hela samhället plötsligt är lite”heimlaga” och vi får alla göra vad vi kan gör att smällarna ska bli så små som möjligt och såren läka så snabbt som möjligt.
Det som rustar mig allra mest och bäst är ändå att jag varje dag får lita på att Gud har hela världen i sin hand. Den bästa handen någonsin. Också i märkligt mörka tider får jag trotsigt tro att ljuset, kärleken och livet har sista ordet. Just nu är det värt inget mindre än allt.