Skavanker och storfamiljer med potential

Visst. Här finns syskonavundsjuka i överflöd: Kain och Abel, Josef och bröderna – och hur var det egentligen mellan Marta och Maria?

Men är det ändå huvudpoängen, att Gud trots allt kan verka, växa och älska genom det trasiga. Att vi har uppdraget att bry oss om – i allafall.

Vår kultur tror i sin individcentrocitet att alla tänker som den. Därför krockar värderingarna så total med andra kulturers familjesyn när det gäller ansvar för kollektivet. ”Familj”, som i de kulturerna betyder mycket mera än mamma-pappa-barn och möjligen hund. ”Jag och mitt hus” heter det i Nya testamentet. På den tiden var det en hel drös. Mostrar, brorsbarn, tjänare och andra rymdes in i samma skara.

Att allt i den hopen var fungerande, enligt mönstret eller ens trevligt sägs det ingenting om. Däremot nog att det fanns kärlek som stack omvärlden i ögonen.

Vi har krympt cirkeln, kanske i ett försök att begränsa och behärska. Familjestrulet har väl knappast minskat för det. Snålande med kärlek och omsorg leder konstigt nog inte till att den räcker längre. Dags att vidga familjen? Församlingen vore en bra plats att börja på.