Tolerans är ett honnörsord för vår tid, och gott så. Förmågan att visa tolerans är en hörnsten i ett civiliserat samhälle och ett tecken på storsinthet och mognad. Men faran med honnörsord är att de blir urvattnade. De är goda och viktiga ord, men just eftersom så många använder dem i så många sammanhang tolkas de ibland på väldigt olika sätt och deras betydelse grumlas. Alla är toleranta, enligt sin egen personliga definition av vad tolerans är.
Jag letade upp ordet tolerans i Wikipedia och fick två intressanta definitioner. Ur en samhällelig synvinkel betecknar tolerans att ”samhället accepterar andra politiska åsikter, religioner och etniciteter än de som för tillfället är dominerande”. Kort sagt ett samhälle som visar hänsyn mot minoriteter. Eftersom vi alla någon gång i något hänseende hört till en minoritet känns det här förnuftigt för de flesta. (Det faktum att vi ofta är bättre på att kräva tolerans när vi är i minoritet än att visa tolerans när vi hör till majoriteten är ett sidospår som vi kanske inte bryr oss om att utveckla just denna gång.)
Inom humanismen definieras tolerans lite annorlunda. Individuell tolerans innebär att man accepterar ”uppfattningar man inte själv delar eller sympatiserar med”. Att tolerera innebär alltså att jag i grunden faktiskt ogillar fenomenet ifråga, men väljer att ändå fördra det. Jag kan inte kalla mig tolerant med hänvisning till att jag accepterar något som jag sympatiserar med eller förhåller mig neutral till. Vidden av min tolerans mäts i hur jag bemöter åsikter som jag direkt ogillar eller anser vara fundamentalt felaktiga. Begreppet tolerans förutsätter en negativ hållning till fenomenet i fråga.
Jag upplever att den här senare definitionen av tolerans är på tillbakagång i vår tid. Den samhälleliga toleransen hotas och naggas i kanterna men den är (än så länge) rätt långt inympad i våra samhällsfunktioner och vår lagstiftning och försvinner tack och lov inte över en natt. Den indviduella toleransen måste vi själva, var och en, upprätthålla. På många sätt verkar just den nu vittra sönder lite åt gången. I många debatter kan man utläsa en grundläggande brist på respekt för meningsmotståndarna. När respekten och toleransen för avvikande åsikter saknas blir debatten ingen dialog utan endast ett rabblande av argument. Utan tolerans mellan människor finns det överhuvudtaget ingen dialog.
”Älska era fiender”, var det visst någon som sa någon gång. Är det här något vi borde återerövra? Är det rent av kyrkan som ska återta den radikala toleransen och lyfta den igen?