Vi skulle köpa maskeradkostymer med barnen och hittade ett tämligen digert sortiment hos en svensk teknikkedja. Särskilt avdelningen för skrämmande (läs bloddrypande) dräkter med kyrklig anknytning var väl tilltagen. Såväl präst och nunna som munk och biskop hade egna, skräckinjagande kreationer – Dracula bleknade i jämförelse.
Prästerna måste nog vara den yrkesgrupp där ”brandingen” gått allra mest fel. Galna sadister som biskopen i filmen Fanny och Alexander, löjliga clowner som vigselprästen i Fyra bröllop och en begravning, eller allmänt prilliga som i LasseMajas detektivbyrå. Populärkulturen är full med riktigt elaka eller fullständigt vansinniga präster. Sett från tv-soffan kanske det inte är ett så allvarligt problem, men skrattet fastnar i halsen när man hör om människor som är rädda inför vigselsamtalet – inte för att de ska gifta sig utan för att prästen, kyrkan och ceremonin i sig känns så främmande och skrämmande. Man är rädd för att göra fel, för att inte vara tillräckligt bra för kyrkan – och för att bli bedömd och dömd av prästen.
Jag känner sjukt många präster, varav en (1) väldigt skrämmande, många arbetsnarkomaner, några riktigt roliga, enstaka sportfreaks, en handfull foodies, många föräldrar (trötta och förkylda), vissa väldigt musikaliska, andra tondöva … Sammantaget helt vanliga människor som du och jag, normalfarliga och normallöjliga till vardag och fest.
»Om du har glädjen att träffa på en präst, ta mod till dig och prata en stund.«
Det häftiga med präster är ju deras jobb, eller hur de valt det. Eller att de egentligen inte valt utan att man talar om ett ”kall”. På något sätt har de här människorna sett eller hört sig kallade av Gud att tjäna kyrkan och jobba (oftast mer än) heltid för att vi andra ska få höra evangeliet, det vill säga det goda budskapet. De är kallade att tala och jobba för förlåtelse, nåd, kärlek, hopp, rättvisa, jämlikhet och mycket mer, så att du och jag ska få höra det, så att du och jag ska få del av det. De är kallade att hjälpa oss genom livet, bland annat genom att genomföra våra övergångsriter i form av dop, konfirmation, bröllop och begravning. De är kallade att själavårda, helt enkelt lyssna och prata med oss. De är kallade att tjäna.
Om du har glädjen att träffa på en präst, ta mod till dig och prata en stund. I bästa fall kan det bli ett samtal som ger dig insikter om såväl dig själv som livet. Eller så blir det trist och intetsägande, präster är ju tyvärr bara människor.