Så är det. Vi har inte råd. Anställda i samfälligheter och förtroendevalda har inte råd att inte veta vad församlingsanställda sysslar med. Församlingsanställda har inte råd att tycka att kyrkobyråkrater är lata och okunniga. Församlingar har inte råd att tävla med varandra om popularitet. Och ingen av alla kyrkligt anställda har råd att försöka roffa åt sig ära och synlighet på bekostnad av andra.
Varför har vi inte råd? Förutom av djupt etiska skäl och kristna värderingar? Vi har inte råd på grund av dem som är löst knutna till kyrkan, de så kallade irralliset, som står i utkanten och himlar med ögonen åt vår småsinthet och vårt kivande. De bryr sig inte om ifall det är Kyrkan i Helsingfors eller Kyrkostyrelsen som driver en lyckad kampanj på sociala medier. För dem är det egalt vilken församling som erbjuder den roligaste musikklubben eller de häftigaste skriftskollägren. Många har ingen aning om vilken församling de tillhör. För dem är vi kyrkan. I förlängningen är det de här människorna som kommer att avgöra hur kyrkan ser ut i framtiden, och om den överhuvudtaget är något att räkna med. Vi har inte råd att inte göra vårt yttersta för att bilda en någorlunda enad front. Varje företag med självaktning gör det. Dags för oss, som på ett eller annat sätt är kyrkligt anställda, att ta efter.
»Det handlar ofta om noggrant övervägda beslut som smärtar.«
Under den senaste bokmässan i Helsingfors gjordes ett samarbete på sociala medier mellan Kyrkostyrelsen, Kyrkan i Helsingfors och Kyrkpressen. Vi marknadsförde kyrkans program, uppdaterade tillsammans, delade material, höll varandra på kartan. Allt för att så många människor som möjligt skulle få så bra material i sitt flöde som möjligt. Det kan tyckas vara ett litet samarbete, men de flesta förändringar börjar med små steg.
Undersökningar har visat att de som skriver ut sig ur kyrkan inte endast domineras av sådana som förhastat klickar ut sig efter att någon kyrklig debatt blossat upp. Det handlar ofta om noggrant övervägda beslut som smärtar. Båda typerna av utskrivningar är en stor förlust. Så vi har inte råd att vara snikna och missunnsamma mot andra som jobbar i och för kyrkan. Jesus hade inte varit det, och han är ett mycket handfast rättesnöre. Han ville människor gott. Det måste vi också. Ingenting annat.