Högst uppe på listan idag är lärare som inte bryr sig om barn, socialarbetare som inte har skit under naglarna och psykvården i Helsingfors. Australiens bränder, Trumps idioti, plasthelvetet och hungersnöden gör mig tyvärr inte lika förbannad, där är jag mera sorgsen och uppgiven. Jag är ju också väldigt glad, måste jag säga till mitt försvar, men jag tror att jag är argare än de flesta.
Länge skämdes jag över min ilska. Den kändes barnslig och obefogad då den vuxna majoriteten runt mig teg och tittade i golvet. Det är tungt att vara arg men idag är jag faktiskt tacksam över min aningen för lättväckta vrede. Det är ju inte så att jag skriker och gormar i trafiken, skäller ut servitörer eller har dagliga utbrott hemma. När jag är riktigt arg är det nästan alltid då den lilla människan drabbas. En liten människa åldersmässigt, socialt, ekonomiskt eller mentalt.
Kyrkan triggar visserligen också. Dåliga predikningar, von oben-attityd, patriarkat och övergrepp i Guds namn ger mig svår hjärtklappning men jag hojtar också halleluja högst av alla när vi får till det. När kyrkan berör, vägleder och gör nytta blir jag löjligt lycklig. Ilskan som driv är inte heller att underskatta. Jag har fått mycket gjort för att jag inte står ut med att vissa saker görs dåligt. Jag har fått mycket sagt för att andra varit för tysta men jag har absolut inte gjort tillräckligt.
»När jag är riktigt arg är det nästan alltid då den lilla människan drabbas.«
Ilskan är lite okvinnlig. Killar gillar inte alltid arga brudar. De tycker att vi är obehagliga när vi inte är behagliga, men det får de bara komma över om vi ska dela på kampen för dem som har det svårt. Men det finns ett samband mellan attraktion och ilska. Varje gång jag ser en attraktiv man och på något sätt reagerar på det inser jag med stor förvåning att jag inte är helt död. Det är samma sak med ilskan. Så länge man reagerar på orättvisor och kränkningar har man inte helt givit upp. Inte resignerat och blivit helt medel: medelklass, medelålders och medelpunkten i universum.
Allt oftare väljer jag mina strider, för förstås är det ju så att ilska föder ilska och jag tycker förstås inte om att någon blir arg på mig. Jag gör tappra försök att bli mera medel men sen minns jag Jesus. Han var varken medelklass eller medelväg och han var arg. Inte hela tiden men vid behov. När någon gjorde fel mot redan utsatta kunde det spraka till ordentligt. Gud är också arg och hjälp vad många profeter och helgon som har höjt rösten. Det finns en helig vrede och likgiltighet är väl ändå värre än ett litet vrål?